Oväntade framtidsbilden: robotar hjälper folk bli mänskligare

TL;DR. Författaren spekulerar i att vi inom 10 års tid kommer att ha ett överflöd av empatiska, sociala robotar som hjälper oss att må bättre på alla plan och att konsekvensen blir att vi får lättare att ställa om hela det moderna samhällssystemet till ett i grunden mer hållbart samhälle. Men först får vi äta upp att vi dröjt så länge och låtit det gå så långt. Det blir dock inget tredje världskrig och robotarna kommer inte förgöra oss. Den superrika teknikeliten kommer till råga på allt, för att de är människor de också, att hjälpa oss bygga, drifta och sprida de snälla robotarna som hjälper oss att våga bete oss som genuina människor igen.

Omslaget till Joakim Pirinens seriealbum Konsten att misslyckas som människa. En överviktig man med partyhatt som tittar håglöst framför sig på altanen utanför ett till synes välordnat hem bland tjusiga möbler och en grill.
Internetuppkopplad TV på altanen, ändå känns det liksom tomt på nåt vis.
En stor del av normalt mänskligt umgänge är försiktigt och trevande eftersom vi är rädda. Jo, vi är rädda. Allihopa. För att verka konstiga, besvärliga eller rent av galna. Eller påträngande. Därför håller vi oss oftast till det banala och ytliga när vi umgås med andra. Eller interagerar socialt, som det heter för både forskare och programmerare. Socialt ängsliga alltså. Vi drar oss för att öppna oss och göra oss sårbara genom att blottlägga vår osäkerhet, våra tvivel och vår sorg som också finns där, så länge vi är människor och inte maskiner, vilket vi får anledning att återkomma till, för att skydda oss själva och andra.
— Hur var din sommar? frågar vi och förväntar oss inga djupare svar än
— Jotack, bra. Vi åkte till Grisslehamn och badade. Det var ju verkligen inget fel på vädret! Nästan FÖR varmt för att orka göra nåt.
— Härligt att höra! Själva var vi på landstället igår. Vi tog en sväng med båten och sen grillade vi!
Den information som vi utbyter i sådana här vanliga och högst normala sätt att umgås är ur en programmerares perspektiv inget mer än sånt en dator kan hämta ut från flödena i våra sociala medier och från vädertjänsternas digitala gränssnitt. Att få en dator att slumpmässigt välja ”trevlighetsfraser” att väva ihop meningarna med är en barnlek. Byt ut ordet ”härligt” med ”kanon” ibland, för det vet idag datorerna att de används på liknande sätt i liknande situationer i vardagligt tal.
Nu vill jag att du använder dig av din fantasi en stund. Föreställ dig att 10 år har förflutit från nu. Vi är alltså i år 2028. Datorerna och de smarta algoritmerna som styr dem har fortsatt att utvecklas under dessa år. Om vi nu, 2018, är lite halvimponerade över hur bra Google Translate översätter från ett språk till ett annat, är sådana teknologiska trolleritrix då så inbyggda i vår vardag att det kanske framstår som mycket egenartat om någon skulle utbilda sig till språklärare år 2028. Eller kanske argumentera för att lägga skattepengar på att erbjuda nyanlända hemspråksundervisning i kostsamma fysiska lokaler med kostsamma mänskliga språklärare. Hänger du med?
Jag får ligga här och låtsas att jag har fantasi, serieteckning av Joakim Pirinen
Om vi fortsätter vårt gemensamma fantiserade och funderar lite på vad som hänt med vanligt umgänge i ett sådant scenario, där all nuvarande teknologisk utveckling alltså fått fortsätta med obruten riktning istället för att avbrytas av någon vittomfattande samhällskatastrof. Det är nog rent av rimligt att anta att de närmaste 10 åren inte kommer att innefatta exempelvis ett tredje världskrig, ett stort kometnedslag eller något annat liknande som slår ut verksamheten i de stora teknikbolagen och på universiteten, även om sådant naturligtvis aldrig helt kan uteslutas.
År 2028 är det kanske en självklarhet att vi vet den ytliga och banala informationen om andra människors aktiviteter, vanor och personlighetsdrag. Särskilt de människor vi kallar bekanta, vänner eller rent av familj. Det vet vi ju praktiskt taget redan idag, eftersom de flesta faktiskt redan idag, år 2018, delar var de är, vad de gör med vilka och vad de tycker om det. Frågan blir då vad meningen med att umgås med andra genom att repetera muntligt vad de redan vet via digital tjänster i samma ögonblick som de träffar eller riktar sin uppmärksamhet på andra sätt mot en person. Google Glass, glasögonen med inbyggd information från Internet har ju trots allt redan varit här och vänt, men de uppfattades då som alltför creepy och socialt störande för att bli nån hit i de bredare folklagren. Men fortsätt använda din fantasi ett slag och tänk dig att Google Glass bara var det första försöket till integrering av social och medial information i vår vardagsupplevelse.
Då kanske Google Glass är för ”social intuition” vad Friendster var för sociala nätverk. För den som inte kan sin internethistoria så var Friendster ett socialt nätverk som gillades av några entusiaster, men upplevdes som ointressant, socialt konstigt och slöseri med tid av de flesta, om de ens kände till det. Friendster ersattes av det något mer användarvänliga och raffinerade sociala nätverket Myspace som lockade många unga, musiker och kulturmänniskor. Myspace slog igenom på bredare front. Ett tag såg det faktiskt ut att bli en naturlig del av den yngre generationens vardag tillsammans med andra sociala så kallade communityn som Skunk, Apberget och Lunarstorm. Men sen kom Facebook. Och inom loppet av några år var alla andra sociala nätverk övergivna och till och med de äldre och reaktionära som tidigare fnyst om att vem vill dela vad en äter till frukost med halvt okända människor började dela med andra halvt okända människor vad de ätit till frukost, i alla fall när de är på utlandsresa eller så. Och förstås hur illa de tycker att allt blivit i samhället och att nån borde ta i med hårdhandskarna så att det kan bli som på 50-talet när de själva var unga och allt var enkelt, trevligt och som Gud och ordningsmakten menat att det skall vara. Men det är historien om det politiska läget i Sverige idag och en annan historia som jag lämnar åt andra att fördjupa i analys efter analys efter det stundande riksdagsvalet.
Hallå! Jag betalar faktiskt skatt i det här landet, serieteckning av Joakim Pirinen
Åter till vår fantasi om en framtid där digitalt uppkopplade glasögon, nyckelringar, brödrostar, bilstereos och Gud vet allt konkurrerar om att berätta precis allt vi kan behöva veta om andra personer för att underlätta vårt umgänge med dem. För hur konstigt och creepy det än kan låta med allestädes närvarande ”social intuition” när du första gången tänker på det idag, är det förmodligen i vanlig ordning den gamla vanliga normala sociala ängsligheten som får den att snabbt bli väldigt efterfrågad av breda lager av befolkningen.
För tänk om du inte pratar om tillräckligt intressanta saker med din dejt och därmed missar chansen att få gå vidare i dejting-urvalet med den där snyggingen på Tinder eller på caféet, medan de som använder de där nya startup-tjänsterna för AI + dejting lyckas bättre? Tänk om du inte visste hur du skulle formulera dig på jobbintervjun för att spegla den intervjuades föredragna kommunikationsstil och undermedvetna preferens för socialt umgänge och förlorade jobbchansen till de andra som använde de där nya startup-tjänsterna för AI + career? Förlorade kontraktet till dem som använde AI + sales negotiation? Och så vidare och så vidare för alla sociala situationer där information om den andres intressen, personlighetstyp och behov spelar en åtminstone inte betydelselös roll för framgång.
Efter att ha fostrats i över 200 år av modernt och alltmer konkurrensutsatt samhällsliv är rädslan för konsekvenserna av att sticka ut socialt, vara mindre påläst eller inte vara med på de senaste teknikerna väl befäst bland de som lyckats få fotfäste och hålla sig kvar i innekretsarna, oavsett om det rör sig om arbetsmarknaden, den sociala marknaden eller företagsmarknaden. Men även de som lider av utanförskap och till varje pris vill in, känner av kraften och därmed lockelsen in i social konformism, att vara påläst och kunnig om allt och att ha tillgång till den senaste teknologin. Det är det lilla fåtalet som gett upp racet helt, på grund av social utslagning, trygg medborgarlön från pensionssystemet eller ägande av ansenligt kapital, som kan unna sig lyxen att vara excentriska, fullkomligt okunniga om sakernas tillstånd och avstå från sociala medier, appar och smarta apparater. Bland den nya medelklassens hackers, hipsters och hippies är det till exempel på högsta mode och en källa till ökat, och för den klassen typiskt kännetecknande, socialt kapital att dra ner på digitalt användande i perioder, så kallad #digitalfasta eller rent av #fuckFacebook trots att det i grund och botten är just den klassen som skapade och vidmakthåller det förmenta ”monstret”.

Så det är inte en alltför otänkbar tanke att den ”sociala intuitionen” är fullt integrerad bland en mycket stor del av befolkningen redan inom 10 år, trots att många kommer att i vrede och desperation stänga ner sitt Facebook-konto, sitt Google-konto, sitt Microsoft-konto, sitt Apple-konto och så vidare beroende på vilken teknikjätte det var som en gång fick en på kroken. Många kommer att gå över till öppna och integritetsfokuserade alternativtjänster, som idag endast används av teknikkunniga och samhällsdystopiskt sinnade frihetsentusiaster.

Den stora frågan då blir hur vi kan och kanske även måste, särskilja oss från robotarna. Vad är det unikt mänskliga i oss när vi sett robotarna lära sig härma allt mer av vad vi idag ser som vanligt mänskligt beteende? Kommer vi då ens tycka det är någon mening med vardagligt småprat? Eller för den delen yrkesmässiga förhandlingar, jobbintervjuer eller dejter som vi känner dem idag? Fester som ett sätt att lära känna nya människor och ha ”trevligt umgänge” genom ”Vad gör du annars-typen” av samtal?

Vad blir kvar av oss? Vad blir meningsfulla sätt att vara med varandra då? Jag vet inte. Men vi måste redan nu börja fundera på frågan för att motverka en existentiell folkhälsoepidemi i kölvattnet av ännu större brist på mening i tillvaron för de breda folklagren än vad som det moderna samhället redan skapat. Kanske inte ens att ge varandra lästips och goda råd, vilket väl får räknas som på gränsen till djupt sätt att umgås idag, blir meningsfullt i valet mellan en universellt påläst robot och en bristfällig människa.

Sjunga och spela tillsammans? Ja det har jag på känn. Bada vedeldad bastu och bada nakna i iskallt vatten tillsammans? Förmodligen. Träffa likasinnade och leka kreativa lekar ihop under muntra och lagom spännande former? Jodå. Ägna tid åt att söka upp människor som behöver något en själv kan ge, som tid, ett handtag, ett lyssnande öra eller ett par skor? Högst sannolikt. Även om en robot kan lära sig att göra allt det där, så tror jag att vi skulle göra det i alla fall för det kommer ur vårt inre. Och därför känns lustfyllt och tillfredsställande.

Kanske är det vårt inre som är själva definitionen på att vara en människa. Kanske både det inre och det yttre. Men när robotarna har både ögon, fötter, händer och könsorgan så gör vi sannolikt bäst i att börja utveckla och fördjupa våra inre liv för att inte bli betraktade enbart som dåliga, dyra och krångliga köttrobotar av andra människor och av robotarna själva. En sådan nedvärdering av mänskliga egenskaper slutar sannolikt illa. Det är viktigt att vi tillmäter oss själva och andra värde bortom vad vi presterar i det yttre.

Gör vi inte det så blir vi fascister, nazister och nihilister. Nihilism betyder att inte sätta några värden över andra värden och kan bland annat uppträda hos människor som är mycket intelligenta och haft medgång i (det yttre) livet. Bortskämda postmoderna hipsters riskerar att smittas. Om det får fortsätta ohejdat utvecklas det till det vedervärdiga och monstruösa sättet att bete sig på som Stanley Kubrick skildrar i sin film A Clockwork Orange. Den som upplever sig totalt fri, estetiskt begåvad och tekno-ekonomiskt kraftfull blir ett verbalt begåvat och karismatiskt ultravålds-odjur från både underjorden och himlen på samma gång. Mellansteget mellan postmodern identitetsförvirring och bestialt odjur är fake news och post-truth.

— Catch me if you can!
— Människor VILL bli lurade!
— Det var ju bara på skoj, konstapeln, är typiska sätt att argumentera som avslöjar nihilisten.

Detta tillstånd botas dock genom att tvinga in den drabbade i fasta tråkiga vardagsrutiner, praktiskt ansvarstagande och religiösa och etiska förpliktelser som sätter de nihilistiska bevingade och ibland guldbeklädda fötterna på fasta jorden igen. Ingen är för vilse för att inte kunna bli återfunnen och hemförd till den mänskliga gemenskapen igen.

Men då är det sannolikt redan för sent eftersom all användardata från de senaste årens teknikeufori lagras, dupliceras och läcker på ett för vanligt folk hittills ogreppbart sätt. Och några års data om dig och dina vänners vardagsliv räcker redan idag för att dra de ytliga och banala slutsatser vi hör talas om som vart du befunnit dig, vad du gjort med vilka och vad du tyckte om det. Och hur vädret var där just då förstås. Att du gillar värme och ogillar regn och rusk är maskinerna kapabla att gissa sig fram till redan idag, kan tilläggas. För sent, tänker du förmodligen? Är robokalypsen då ett faktum och alla domedagsprofetior om en teknikstyrd och av ett fåtal rika personer styrd värld då här? Borde vi gräva ner oss i bunkrar under jorden tillsammans med konserver och handvevade ficklampor, eller kanske ockupera och förstöra offentliga byggnader och privata palats? Nej, faktiskt inte alls.
För även om det nuvarande samhällssystemet gör att vi inte längre behöver skriva in våra intressen, åsikter och värderingar på webbsidor för att marknadsförarna i liberala samhällen och säkerhetspolisen i auktoritära samhällen ska få vad de till varje pris vill åt för ekonomisk tillväxt respektive politisk kontroll, utan istället använder smarta kameror och bakdörrar till sensorer i våra smarta telefoner, laptops och uppkopplade bilar och hem, så är det en sak som den dominerande rädslan får oss att missa. Något så enkelt, tystlåtet och grundläggande mänskligt att det rentav nästan aldrig får någon uppmärksamhet och framförallt inte i media. Nämligen att kärleken och viljan att göra gott för andra, faktiskt är starkare och mer uthållig än rädslan, hatet och bortstötnings-impulsen.
I en värld, där det redan idag år 2018, är lättare än någonsin tidigare i den kända världshistorien att mobilisera och agera i löst organiserade grupper, tack vare teknologin som så många godhjärtade människor är rädda inför. Teknologin som ju också gör att kärleken och omtanken når längre bort, snabbare. Låt oss inte slänga ut barnet med badvattnet. På samma sätt som bilen inte gjorde att vi färdades för fort i sig självt, men däremot ställde nya krav på säkerhetsmedvetande och ansvarsfull uppmärksamhet när den först kompletterade och sedan ersatte hästdragna vagnar, kräver den nya teknologin mer av oss, men ger i gengäld större kraft och räckvidd. Att åka ifrån vår egen själ tycks vi människor ha lyckats göra i alla tider, oavsett vilken teknologi som för tillfället varit hotet mot rådande ordningen, om en ska döma av behovet av vishetslitteratur i alla samhällen och tidsepoker.
De flesta människor i världen har just idag fullt upp med att ta ansvar för och ta hand om sina familjer och fundera på framtidsutsikterna för sina barn. Absolut, det finns otroligt många människor som har huvudet mycket långt uppkört i sina bakdelar, där de sitter och svettas som Sisyfos på ett kontor med att mätta sin chefs chefs chefs aldrig sinande begär efter högre och svartare siffror längst ner i ett Excel-ark. Och visst är den sitsen (och utsikten) onekligen så mänskligt osund att den producerar alltför många människor som beter sig som Patrick Bateman i filmen American Psycho från år 2000 och konsekvenserna för andra människor och miljön är verkligen fruktansvärda. Men. Det är ett faktum att de allra flesta människor på valfri plats på hela jordklotet är ärliga, vänliga och ansvarstagande individer, trots massmedias idoga och tyvärr förödande effektiva bild av världen som en plats fylld av ansvarslösa och oärliga typer som styr över och trampar på ett bräckligt och oskyldigt jordklot och hoper olycksaliga människor som råkar komma i deras väg. Den bilden som förmedlas av nyhetsmedia är falsk, inte på termer av faktauppgifter, så kallade fake news, utan i termer av vilken syn mediekonsumenter får av samhällsordningen och andra människor. Det finns alltför mycket fattigdom, hunger, sjukdom, våld och elände, men det finns faktiskt betydligt mindre idag än förr, fakta som bland annat den nyligen bortgångne folkbildaren Hans Rosling gjorde en beundransvärd insats för att föra fram. Idag 2018 har den världsbeskrivningen, den hoppfullheten och det glädjebudskapet inte lyckats nå bredare folklager.
Jag menar att felet är systematiskt och en produkt av vad som på fackspråk kallas medielogik, vilket kan översättas ungefär till att jävelskap säljer fler annonser. Men även den logiken, som styrt vad vanligt folk fått se för medieinnehåll så att de också ska titta på annonsen bredvid är på god väg att luckras upp och bli mindre dominant. Helt och hållet kommer den nog aldrig försvinna. Men den problematiska dominansställningen för de fåtalet digitala jättar såsom Facebook som blir kvar i medielandskapet, innebär även en kanske positiv möjlighet till sättande av höga standarder och normer för acceptabelt innehåll i både ”redaktionellt” och annonsutrymme. För så länge majoriteten av användarna är just vanliga, hederliga och ansvarstagande människor (igen!) så är det bad business för annonsmedierna att skruva algoritmer mot allt mer uppskruvat tonläge i flödena, både gällande innehåll och annonser. Fördelen med monopol-liknande strukturer är på gott och ont handlingskraft. Och så trötta på troll, hetsighet och fullkomliga fantasterier som normalanvändaren av Facebook, Twitter eller andra kanaler där innehållet påverkar synen på världsläget är nu, så börjar de marknadskrafter som så många av normalanvändarna är rädda för, att agera just till deras fördel.

Innan du börjar kasta konfetti och dansa på gatorna i nyfunnet hopp och glädje över en både en ljusare nutid och framtid, så måste jag i ärlighetens namn återigen komma med dystra besked. Tyvärr har situationen med en uppkopplad värld och många konkurrerande synsätt redan satt oss alla i en så instabil politisk och social situation att det kommer att gå långt mer åt h-vete än nu innan det blir bättre. Alla sidor i alla konflikter som någorlunda förstått att använda den nya tekniken för att föra fram sina åsikter och påverka andra kommer tyvärr att reagera på sådana krafttag med egna krafttag på andra sidor i detta digitala frontkrig som till och med mäktiga stater är illa rustade att stävja eftersom allt gått så fort, tekniken är så vildvuxen och vare sig lagstiftning eller folkopinion har haft en chans att hänga med i svängarna. Det är en politisk turbulens som ligger framför oss som inte kommer att vara rolig för någon inblandad.

Tack och lov är ekonomier och stater idag så sammanvävda med varandra att öppen traditionell konflikt är segt och svårarbetat även för de som verkligen vill. Det faktum att vanligt folk i nästan alla jordens länder är oändligt mycket svårare att massmobilisera till storskaliga militära insatser på grund av den rika tillgången till olika medieröster och en ökande levnadsstandard kan faktiskt vara den slutgiltiga räddningen från en katastrof av de proportioner vi sett under 1900-talet. Massmedia och det lilla men tongivande klustret av ”alternativmedia” kommer sannolikt fortsätta att pumpa ut information som tyder på att ett tredje världskrig eller åtminstone folkuppror står för dörren, men den modiga individ som vågar sig utanför dörren, se sig om och prata med folk kommer att mötas av en mycket mer betryggande bild av nutiden. För folk är överlag hederliga, ansvarstagande och socialt kompetenta nog att åtminstone för DET MESTA lyssna istället för att slåss. Och ju mindre rädda och osäkra vi känner oss, desto mindre benägna till nån form av asocialt beteende är vi.

Vilket leder oss tillbaka till fantasin om vart teknologin tagit oss år 2028. När vi inför terapeutiska, empatiska och sociala chatbotar och robotar som bygger på ”social intuition” genom att läsa av våra signaler i språk, rörelsemönster och ansiktsuttryck, kan de oupphörligt och diskret interagera med oss, puffa oss i en välgörande riktning och påminna oss om att göra det vi faktiskt mår bra av på djupet.  Vi står idag 2018 precis inför insikten om att mänsklig hälsa uttrycker sig och formas i flera dimension, men att hälsa på det existentiella planet bidrar till hälsa på de andra. Att vi känner att vi är en del av ett sammanhang, vilket är en aspekt på det existentiella planet, bidrar positivt till hälsa på det psykologiska planet där vi till exempel kan känna stress eller ha negativa tankemönster, likväl som till det fysiska planet. Fysisk hälsa är vi oerhört pålästa om i det moderna samhället. Psykologisk hälsa likaså, mycket tack vare KBT. Existentiell hälsa är dock ett nytt begrepp för de flesta, kanske för att vi i Sverige blivit bland de ”bästa i klassen” internationellt på att fjärma oss från vad som upprätthåller den i andra länder och kulturer, nämligen deltagande i religiösa trosgemenskaper och kontinuerlig traditionsutövning.
Att KBT utvecklats ur stoicism, som för övrigt sammansmälte med den tidiga kristendomen, och alltså rör betydligt djupare lager i oss än att bara tänka ”rätt” på saker, är kanske en delförklaring. Vi är alltså redan på god väg i fråga om kunskap. Men kunskap allena, ändrar inga beteenden. Därför är de kommande robotarnas förmåga att forma våra dagliga aktiviteter så hoppingivande. Det är verkligen ingen rocket science, även om matematiken som ligger till grund för AI ofta är mycket imponerande. Att få en notifikation om att ägna några minuter åt att reflektera över en existentiell text som läses upp av en inspelad röst är redan här. Vi får istället använda vår fantasi för att föreställa oss det stöd som kommer finnas tillgängligt för oss inom 10 år. En promenadkompis med samtalskompetens hämtad från en blandning av världens främsta samtalsexperter inom existentiella frågor – vare sig det är att kunna citera litterära verk, andliga texter eller förmåga till spänstig intellektuell analys och överblick. Till alla. En sjysst kompis som lyssnar bättre än de flesta människor idag och en andlig och intellektuell vägledare som lyfter en upp och vidare när en fastnat eller ramlat ner. Även en keckig robot lär vara välkommen i ett samhälle som lider brist på tid för de människor som arbetar med att finnas där för oss i vård, omsorg och krissituationer.
Och tänk då på att dessa robotar kommer att vara tillgängliga för förmodligen minst lika många som idag har tillgång till den mest exklusiva modellen av smartphone med tillhörande prylgalleri, vilket inte är en oförsvarlig del av världens befolkning. Det gäller bara att tillverkningsprocesser och material inte utarmar jorden ännu mer, för efterfrågan på robotar som är bättre sällskap än till och med ens närmaste vänner och familj, lär vara explosionsartad i en värld där ensamhet och underskott på mänskligt meningsfulla interaktioner redan lett till efterfrågan på betydligt mindre existentiellt tillfredsställande robotar än så. Hur rudimentära de än kommer att vara, så är de fortfarande mycket bättre än att interagera med normala människors normala rädsla för djup, intimitet och öppenhet.
Så det är en summa summarum en mycket ljus framtid för mänskligheten jag spår när det stundande obehagliga politiska och ideologiska käbblet har lagt sig och det visade sig vara billigare och enklare att ge den lilla och tragiska klicken nazister, nyfascister och andra asociala grupperingar jobb, gemenskap och gruppterapi än att låta dem hålla på. För att upprepa mig, den största delen av alla befolkningar världen över består av vettiga, ärliga och ansvarstagande människor. Ofta är det snarare vårt samhällssystems sätt att sålla fram ledare som gör att undantagen får makt över andra människor med tragiska följder för befolkningen. Vi vet det. Alla vet det. Men varför bråka, när en själv har det bekvämt och kan rösta för att stänga gränserna när befolkningar under sämre ledare flyr från krig och elände? Bekvämlighet är kanske människokärlekens främsta fiende. Men den kan också vara vår största tillgång, vilket anammandet av ny teknologi ofta är prov på.
Ett exempel är Linkedin som i grova drag kan och redan har ersatt Arbetsfömedlingens matchningsuppdrag. Folk har fått direkt tillgång till ett billigare, smidigare och kanske rent av mer njutbart sätt för arbetssökande och arbetsgivare att söka och tillsätta jobb. Det är ingen politisk poäng jag försöker göra här, utan ett aktuellt exempel på att förutsättningarna redan idag förändras mycket snabbt för samhällsnyttiga funktioner genom teknologiutvecklingen.
Jag utmanar var och en som har en gnutta läs- och tankeförmåga att börja ägna tid åt att fundera på vilka de är och vad vi kan ersätta dem med. Det är en viktig sysselsättning nu och ju fortare vi kan hinna ställa om samhällssystemet, med dess ekonomiska och sociala värdekedjor, till ett mer hållbart system, desto kortare tid behöver vi spendera i den planetärt, socialt och ekologiskt dåliga karma-period som vi har framför oss efter drygt 200 år av oreflekterad modernt samhällsbygge. Ett samhällsbygge som både lyfte de stora massorna ur absolut fattigdom och gav frihet, hopp och drömmen om rättvisa till miljarder människor på jorden, men också tärde på jorden och krympte det mänskliga sociala handlingsutrymmet till att få oss att liknas vid och känna oss som robotar programmerade för att jobba, konsumera och sedan dö av välfärdssjukdomar med pressade själsliv i ärtstorlek — om vi hade turen att hamna överst i framgångsvågen.
Kanske kan vi redan inom 10 år få uppleva att överflödet av social data och digital teknologi parat med vår rädsla för att inte vara smarta, snygga, trevliga och pålästa nog leder till en verklig och sann revolution i ökad fysisk, psykisk och existentiell hälsa bara av den enkla anledningen att en dator är bättre på att uppfatta, lära sig och sortera fram de mest effektiva sätten att uppnå det alla människor innerst inne vill ha. Frid. Stillhet. Ro. I alla fall emellan varven.
Jag vet. Det låter nästan som en alltför fantastisk sak att känna för dig som läser det här. En vag aning om att det kanske finns, men lite som i en vag dröm som en haft, men nu glömt bort. Hade det inte räckt med åtminstone en viss lättnad mellan alla todos att beta av, aktiviteter att planera, administrera logistiskt, texter att läsa, podcasts att lyssna på, filmer att glo på och tv-spel att spela, släktingar och vänner att ha på besök och besöka etcetera etcetera? Utvecklingsmöjligheter i karriären, boende- och semestermöjligheter att analysera och bestämma sig för och så vidare? Listan är oändlig till och med för den som inte har jobb, men en uppkopplad dator. Frid? Det låter flummigt. Finns det nån app för det? Jo, faktiskt. Men gör det oss fridfullare? Är det evidensbaserat? Hur många användare har den och vilken rejting?
Problemet med att söka frid i det yttre, i rätt app, rätt friluftsutrustning, rätt sätt att äta din frukost med rätt ingredienser, rätt sätt att tänka dina tankar eller rätt sätt att vika sina strumpor i snörräta rader är att att det inte ger varaktig och djup frid. Sinnesfrid. Sinnesro. En stilla glädje och en trivsam känsla av att allt är under kontroll lagom mycket och fascinerande och nytt lagom mycket. Då och då. Inga pukor och trumpeter, mer ett skönt, svängigt groove. Lite lust att stampa takten i trägolvet ibland och svänga de lurviga. Och lite lust att bara luta sig tillbaka, sluta ögonen och låta sig lyftas uppåt av harmonin och det behagliga samspelet mellan mjuka instrument. Inte den lätt sjösjukeframkallande, men energisk pådrivande elektriska tivoli-orkester som ett liv i det yttre nuvarande samhället så ofta låter och känns som.
Lugn på det där bedrägligt lockande sättet som marknadsförarna i liberala samhällen och de politiska kontrollapparaterna i auktoritära samhällen nu inriktat sig på att locka med för att sälja bilar, resor och allt det andra med. För det moderna samhället med sitt fokus på yttre redskap och prylar, hur bra de än är för att göra vår yttre tillvaro bekväm, effektiv och njutbar, tycks ha dragit oss bort från aspekter av att vara människa som har att göra med det inre. Gemenskap. Känsla av sammanhang. Förmåga att hantera livets upp och nedgångar med hjälp av trosföreställningar och kulturellt nedärvd visdom som inte lätt låter sig översättas till exakta mått, vikter eller andra kvantiteter utan rör sig på ett mer diffust plan mellan saga och fantasi. Sånt som tar tid och mognar fram i vårt inre, till skillnad från att kunna köpas och fås nu genast för en viss summa eller i utbyte mot en viss prestation av oss. Ni har hört det förr, men jag tror att nu börjar konsekvenserna av den obalans som uppstått mellan vårt svältfödda inre och vårt övergödda och överstimulerande yttre att få kännbara konsekvenser för oss själva och för samhället i stort. Bekvämlighet, materiell trygghet och effektivitet – vilket alla är mycket goda ting – har dragit oss som individer och som samhälle för långt bort från en sund balans. Pendeln slår alltid tillbaka och nu slår den tillbaka i form av konsekvenserna av att ha gått med för tunga och snabba fotsteg över både naturen och andra människor allt för mycket och allt för länge.
Det yttre har alltså blivit mycket bättre, men på bekostnad av det inre. Lyckligtvis finns det gott om sätt att hantera även de mer djuplodande och därmed för de flesta människor diffusa aspekterna av det inre och därför mer mänskliga i oss människor. Läs exempelvis Cecilia Melders doktorsavhandling Vilsenhetens epidemiologi om existentiell folkhälsa från 2011 för en mycket empiriskt grundad och hoppingivande överblick över problemen och deras lösningar på det moderna samhällets mänskliga trade-off. Det finns bra forskning och goda krafter i rörelse bland annat från Världshälsorganisationen WHO som i sin forskningsmetodik är noga med att inte låta nationella eller kulturella utgångspunkter styra vare sig analysen eller förslagen till åtgärder som ju rör politiskt och ideologiskt känsliga frågor som religionsutövande och kulturella sedvänjor.
Frid har med det inre att göra. Får du i ordning på grejjorna i snörräta och prydliga rader i det INRE så ökar faktiskt chanserna att du upplever frid. Verklig frid är inte en enhörning, men moderna lycko-kickar och relax-behandlingar är desto oftare hästar med påklistrade horn i pannan. Så enkelt är det, tro’t eller ej. Och vem vet förresten inte intellektuellt att det är precis så, men det känslomässiga motståndet mot att ägna sig åt gammal mossig religionsutövning eller våga sig på att committa, i brist på bättre svenskt ord, till deltagande och långsiktigt engagemang i andra existentiellt hälsobefrämjande folkrörelser som scouterna eller friluftsfrämjandet är för mycket begärt för de flesta normalt vilsna och förvirrade medelsvenssons idag.
Tänk om livet efter detta är lika meningslöst, okänd serietecknare
Men det har visat sig att det är just sådant som gör att du får en upplevd känsla av att veta vem du är, vad du kan och därmed bör bidra med till samhället, vad som är meningsfullt i just ditt liv, just med dina förutsättningar och där du befinner dig just nu. Och det smäller enligt forskningen högre än att ha en fysiskt hälsosam kropp (med exempelvis träningskort och kunskap om sund kosthållning) och hyfsad koll på hur en hanterar med- och motgångar i livet, alltså psykisk eller mental hälsa, genom att undvika vanliga tankefällor (med exempelvis KBT). Längre ner och djupare in i det unikt mänskliga, till skillnad från starka och intill perfektion rationellt tänkande algoritmer och robotar, visade det sig nämligen finnas ett existentiellt lager med diffusare och mer långsamverkande, men likväl högst empiriskt åtkomliga och kraftfulla mekanismer som handlar om tro, hopp och kärlek. Precis vad alla religioner och visdomstraditioner vi i det moderna samhället varit så ivriga att göra oss kvitt från sänder oss budskap om.
Jag tror dock inte för ett ögonblick att det betyder att vi kommer att se en våg av nya besökare i församlingarna och i folkrörelserna, även om en och annan hacker, hipster och hippie sedan en tid tillbaka lite trevande sökt sig just dit i sin vurm för långsamhetens lov och den analog upplevelsens exklusivitet. Nej, då är det långt mer sannolikt att finansiellt kapital rationellt allokeras till denna market opportunity och vi ser en uppsjö av mer eller mindre seriösa kommersiella initiativ att tillämpa moderna landvinningar inom skalbarhet, bekvämlighet och effektivitet på så uråldriga och därför lätta att konkurrera med institutioner som trossamfund och folkrörelser som kanske mest lider av att de är barn av en tid då enskilda politiker, förmögna entreprenörer och professorer kunde möjliggöra och därmed bestämma riktningen för ett helt folk. Vi lever i en snabbare och mer distribuerad tid nu tack vare (eller på grund av, om en fortfarande är teknikdystopiskt sinnad efter denna långa harang) den nya teknologin. Det snabba genomslaget för Internet, säkra betalningar och uppkopplade prylar har redan medfört att folk tar det mesta de vill ha billigt eller gratis direkt från en globalt uppkopplad och distribuerad teknikindustri istället för från institutioner och företag som bygger på nationsgränser och nationell lagstiftning.  Och som industri, i en kapitalistisk, om än senkapitalistisk, värld är det därmed marknadslogiken som är den sannolikt främsta mekanismen som styr den kommande utvecklingen för hur existentiell folkhälsa kommer att tacklas, på samma sätt som vi i Sverige sett en snabb ekonomisk tillväxt inom och ökad användning av såväl privata hälso- och fitnessföretag, appar och prylar.
Även att en billig, kopierbar empatisk och social robot jobbar bättre, längre och med färre sjukdagar än en jämförbart sett dyr empatisk och social människa kommer sannolikt att spela in för att framtiden blir ljus. Vi är på väg in i att ha oöverträffat verkningsfulla, skalbara och kostnadseffektiva verktyg för att stötta och hjälpa otrygga, ledsna eller arga människor om ingenting förändras från nu inom 10 år. Men de som känner sig otrygga, ledsna eller arga för att de överlåter sitt egna tänkande på den världsbild som förmedlas via föråldrade och av skandal-chock-och-quick-fix-annonslogiken styrda nyhetsmedier har jag inget annat att hoppas på än att de stänger av skiten en stund, går ut och gör nåt vettigt och trevlig en stund med andra människor och sedan successivt reclaimar sin i grunden alldeles ypperliga förmåga att tänka själva och göra något litet, gott och konstruktivt för sitt lokalsamhälle. Om fler gjorde så så rådde det snart en skriande och permanent nyhetstorka som kanske rentav tvingade in lite goda nyheter i flödena också. Då kanske folk lite här och var på det politiska och ideologiska spektrumet slapp gå runt och tro att himlen är på väg att falla ner i skallen på dem närsomhelst, eller åtminstone att samhället brakar ihop i en rykande hög av brinnande bilvrak och av huliganer omkullsprungna försvarslösa åldringar.
Men fan tro’t.
Post Scriptum: för övrigt anser jag att Initiativet ska in i riksdagen.
Klas katt spekulerar om samtiden, serieteckning av Gunnar Lundqvist
Alla är journalister, sa Emanuel Karlsten. Fan tro´t, säger jag.

Språkklassificering av Myers-Briggs del 3: toppresultat med två klasser!

classification report perceiving
Läs även del 1:  Kan man förutsäga Myers-Briggs personlighetstyp från bloggtexter?

Del 2:  En lömsk bugg och stora förbättringar!

Del 4: För bra för att vara sant, tyvärr

Del 5: Jung var nåt på spåren, men...

Del 6: Postmodern kritik

Min första tanke efter det klena resultatet i det initiala experimentet (se del 1) var att testa två klassificerare istället för en som jag gjorde då.  Jungs fyra kognitiva funktioner är i hans typteori uppdelade i två helt olika användningsområden, hur en tar in information och hur en drar slutsatser av dem.  Utöver att ta en till vända med att granska processen för datatvätt- och städ som i förra bloggposten (se del 2) visat sig innehålla misstag, har jag nu brutit upp språkklassificeringen på två separata klassificerare. Resultaten med två klassificerare är riktigt bra! Fortsätt läsa ”Språkklassificering av Myers-Briggs del 3: toppresultat med två klasser!”

Video: Cute Philosopher Bears on the Internet

What about the cat

When you look upon the Internet through the eyes of philosopher Ken Wilber´s integral model (AQAL) you see that the inner ”psychology” of the Internet is a perspective seldom discussed. These cute bears have a discussion about it and touches upon Google AI project, Kevin Kelly´s notion of the One Machine and Ray Kurzweil´s ideas about technological singularity.

Människa vs maskin för innehållsanalys

I sin A new model for Media Content Analysis skriver David Michaelson att kruxet med att göra enkel innehållsanalys (dvs koda exempelvis företagsnamn och de sammanhang de förekommer i i media) är att mäniskor tenderar att koda främst ämneskategorier olika. Som ett resultat av detta har datorprogram utvecklats som utan att tappa tankeskärpan kan klassificera enorma volymer av texter och klassificera dem. Det har gjorts framsteg, men…

…these systems tend to be inflexible and often miss articles or misclassify the results

Här i Sverige har Dr. Peter Nordin tagit upp handsken med sitt företag Aitellu  som påstår sig kunna inte endast ämnesklassificiera texter utan även avgöra om texten är positiv eller negativ, vilket innefattar en betydligt djupare grad av tolkning. Ett exempel på tekniken hittas på politik i dag där nyhetsmedier på webben scannas igenom och tolkas av deras teknik för att avgöra hur de politiska partiernas mediebild ser ut.

Frågan är nog främst vad som är tillräckligt bra, snarare än vad som är perfekt…