Språkklassificering av Myers-Briggs del 6: Postmodern kritik

Del 1: Kan man förutsäga Myers-Briggs personlighetstyp från bloggtexter?

Del 2: En lömsk bugg och stora förbättringar!

Del 3: Toppresultat med två klasser!

Del 4: För bra för att vara sant, tyvärr

Del 5: Jung var nåt på spåren, men...

I de föregående inläggen har jag successivt följt en modern vetenskaplig process och detta inlägg skulle kunna fortsätta att fördjupa det spåret med förbättrade metoder för förbearbetning av text, test av andra maskininlärningsalgoritmer och så vidare. Istället kommer jag här att helt byta kunskapsperspektiv och lämna det modernistiska vetenskapliga projektet för att istället kritisera alltihop från ett postmodernt perspektiv. Vi får se om det resulterar i att jag slutar med psykografisk dataanalys och upplöser Svenska Memetiska Sällskapet innan någon av de mer postmodernt sinnade deltagarna gör det åt mig. För det är dels en kraftfull kritik av projektet att försöka förutspå Jungianska kognitiva funktioner/personlighetsdrag från bloggtexter som postmodernismen kommer med. Men det är även kritik av den sociala kontexten som projektet finns i.

Det är mycket svårt att värja sig från kritiken från ett modernistiskt perspektiv. De problem som uppstår på en viss nivå kan inte lösas på samma nivå.  Där har postmodernismen sitt stora värde. Från ett modernistiskt perspektiv är det lönlöst att försöka värja sig genom att till exempel dra in Karl Poppers vetenskapskriterier eller Jürgen Habermas tro på en förståelseinriktad kommunikation. Eller ännu värre – att försöka argumentera genom att förbättra analysmetoderna! Det är faktiskt i praktiken omöjligt att försvara sig mot den postmoderna kritiken med mindre än att de postmoderna kritikerna ser sig själva lite utifrån och ser att även de själva lider av en irrationell tro på en högsta sanning – nämligen deras egen.

Så kritiken är en nödvändig tvagning och pånyttfödelse om än smärtsam. Lite lik kristendom i sin tro på att en måste lida på korset för att kunna återuppstå, faktiskt. Istället för att arbeta på att konstruera en psykografi-maskin ska vi nu alltså istället ägna oss åt att de-konstruera den, dess upphovsman och den skara av personer som har valt att vara en del av kontexten. Från naivt framåtblickande upptäckarlusta till cynisk och till synes icke-konstruktiv uppgivenhet. Here goes nothing.

Metamemer – en idé som torde tilltala postmodernister

Först. Postmodernismen är bra på att se strukturer och mönster från ett utifrån-perspektiv. Medan jag hittills uppehållit mig vid ett inom-paradigmatiskt perspektiv, nämligen den modernistiska metamemen, skiftar vi nu perspektiv till en senare metamem som står på axlarna av och utvecklas ur modernismens begränsningar; post-modernismen – där post naturligtvis betyder just efter modernismen. För att förstå det här med metamemer – och därmed kanske bättre kunna navigera i det nya digitala, globala och mångfacetterade samhället du som läser den här texten lever i rekommenderar jag starkt att läsa boken The Listening Society av Hanzi Freinacht. Om du ids läsa den här texten så har du faktiskt kvalificerat dig för att läsa den boken med behållning.

Göm inte sociala konstruktioner bakom förment objektivitet!

I det förra blogginlägget hintade jag lite om den kanske första och enklaste postmoderna kritiken av försöket att förutspå personlighetstyp från text. Låt oss börja med att gräva lite djupare där. Jag påstod att jag metodologiskt genomfört en objektiv undersökning. Som om jag studerade strålning från stjärnor och galaxer genom ett radioteleskop. Men är det inte så att de kognitiva funktionerna som uppgetts i enkäten vi analyserar är ditskrivna av människor? Människor med olika förutsättningar att förstå sin egen personlighet, med olika kapacitet för metareflektion – alltså att tänka på hur en själv tänker? Vissa respondenter kanske är 14-åriga koreanska dataspelare, medan andra är pensionerade universitetsprofessorer i teologi från USA:s östkust? Jo, det ser faktiskt ut så om en tittar lite närmre på texterna.

Hur ska vi kunna säga att bokstäverna vi analyserar är objektiva bara för att de maskeras som ”kategorisk statistisk data”. Om de genom hur de kom till i verkligheten, alltså på ett mänskligt subjektivt sätt präglat av respondenternas självförståelse, kognitiva förmåga, utbildningsnivå, kulturell bildningstradition, ålder och inte minst förståelse för personlighetstyper och olika sätt att ta reda på sin egen (till exempel gratistester för underhållningssyfte på nätet eller rigorösa tester av certifierade professionella konsulter)?

Vem tjänar på att vi tror på personlighetstypsteorier?

Men problemet ligger egentligen mycket djupare än så. Vem har i första hand sagt att det finns något sådant som personlighetstyper? Är hela idén kanske rentav grundad på att geni-förklarade – och därmed omgivna av ja-sägare – vita, medelålders och äldre män som har påstått detta? Även om Isabel Myers och hennes dotter Katharine Cook Briggs utgör uppfriskande undantag från regeln – är inte hela idén med personlighetstyper i grunden ett uttryck för ett tidigare och unket samhälle där Den Stora Tänkande Mannens Börda att kategorisera och klassificera människor in i bekväma, men helt godtyckliga (eller snarare, utifrån rådande maktförhållanden inom psykiatrin eller ännu värre) fack? För att inte tala om de mönster som eventuellt kan hittas i språket? Hur vet du att de inte bara är uttryck för socialt inlärda mönster för hur en förväntas använda språket om en är kvinna/man, underklass/medelklass/överklass, afro-amerikan i Manchester eller vit anglosaxisk protestant på USAs östkust? Är inte språkklassificering med maskininlärning bara ett sätt att legitimera inbyggda stereotyper och maktförhållanden genom att maskera dem som objektiv och intersubjektivt verifierbara (s.k. ”vetenskapliga”), snarare än vad faktiskt är – sociala konstruktioner som splittras i ett kalejdoskop av olika påverkansfaktorer? Som allihop stavas maktförhållanden – oavsett om det rör sig om globala handelsförhållanden som skapar ett socialt eftersträvansvärt centrum och ett utsuget och bäst-att-fly-från-på-alla-sätt periferi – eller rent av att den som förstått att personlighetstypen ENTJ i genomsnitt tjänar mycket mer pengar och åtnjuter mycket högre social prestige i genomsnitt än till exempel en INFP. Särskilt om det råkar vara en människa som fötts med snopp.

Så hela det här präktiga projektet att utföra ”experiment” med ”data science” och ”verifierbara statistiska resultat” som vi förväntas vara imponerade av och stå i ring och applådera för att det är så ”smart”, ”angeläget” och ”spännande” kanske inte är annat än en manligt ego-projekt på epistemologiska lerfötter? Som i slutändan på grund av – nej men, där är det igen – rådande maktstrukturer förmodligen kommer att inkorporeras i ännu fler avhumaniserande marknadsföringsverktyg, finansanalys-system och kanske ger er pojkar som leker med det här ett och annat akademiskt privilegium såsom forskningsanslag eller deltagande på de intellektuella finrummen. Tillsammans med andra män där ni kan dunka varandra i ryggen för att ni är så smarta och publikt undra vart brudarna tagit vägen, men i smyg anse att de förmodligen inte har biologiskt utvecklat rationalitet nog att lära sig programmering, statistik och matematik trots att ni bjuder in dem att delta till öppna kurser på nätet. När i själva verket det är den gamla vanliga kvinnofällan som cementerades i samhällets institutioner långt innan datorn ens var uppfunnen som begränsar kvinnors möjlighet att delta. För visst är det så att det varit lite tunt med kvinnor inblandat i det här projektet? Vilka perspektiv innebär det att ni förbisett i synen på vilka faktorer som bör analyseras? Har det varit någon inblandad överhuvudtaget som inte är vit, välutbildad medelklass? Nej, jag tänkte just det. För att drämma ert eget manliga intellektuella tuppfäktningsdravel i huvudet på er själva – vilka unknown unknowns har ni inte bokstavligt talat tagit med i beräkningarna?

Vilka maktförhållanden döljs i Sv. Mem. Sällsk?

Jag hade tänkt gå djupare in på problemen med det s.k. Svenska Memetiska Sällskapet med sina exkluderande bastusessioner (där det göttiga utbytet sker), sina förutfattade klädkoder hämtade från subtilt könsförtryckande patriarkala herrklubbar och fullständigt ojämlika möjligheter och förutsättningar att delta i den (mest prestigefulla) forskningen ens genom att kunna ”intersubjektivt verifiera analysresultaten” – under skenet av öppenhet, delaktighet och gör-det-själv-anda. Den gapande klyfta som uppstår mellan de som får hålla på och leka maskerad och dricka punsch på samkvämen och de som sätter ramarna för och utför ”det viktiga” i gruppen. Den sociala förnedringen, under skenhelig deltagarkultur. Men jag ska undvika att lyfta på den stenen.

Vilka egenintressen har Mattias Östmar?

En annan tanke var att titta lite närmre på den självutnämnde Vetenskaps-Mannen™ som grundat sällskapet, är sammankallande och leder forskningsexperimenten tillsammans med sin brogrammer Mikael. Vilka outsagda sociala koder och maktförhållanden upprätthåller han? Anar jag inte inte doften av lite äkta, unken förmodern kristendom där under den hipster-ironiska ytan av Karl-Bertil Jonssonsk värdegrund? En smula egocentrisk eskapism från ett självupplevt utanförskap från den akademiska världens betalda forskningstid och kollegor att samarbeta med som vi förväntas spela med i och rentav tycka är kul att kittla hans ego och agera skyddande mur runt den uppenbart låga kvalitén på både empiri, metod och kritiskt perspektiv? Bidra till att låtsas som om tiden stannade runt det sena 1800-talets priviligerade herrklubbar helt utan yttre insyn och möjlighet till kritik och monstruösa idéer om social ingenjörskonst och i slutändan – förtryck, ojämlikhet och rentav bortrensning av de som av ”maskinen” eller ”Det Upphöjda Manliga Intellektet” placerades i fel kategori eller på fel sida ett pennstreck draget med linjal rakt igenom den sociala verklighetens myller av bevekelsegrunder, förutsättningar och filosofiskt rättfärdiga perspektiv och livsåskådningar?

Men jag gör det inte. Jag tycker vi har gett nog med uppmärksamhet åt uppblåsta och nervklena vita män och deras hitte-på-klubbar och hitte-på-maskiner i syfte att skapa deras perfekta hitte-på-värld där vi andra bara är statister som förväntas tiga i församlingen med våra ”tosserier” och söta inspel om att datorer och data inte är allt.

Den Postmoderna Kritiken

Hur ska en vidare efter detta?

Ja. Är det möjligt att göra några nya experiment när en vet att den här typen av kritik väntar i andra änden? Eller ska en bara blunda för det postmoderna perspektivet och fortsätta som om ingenting hade hänt? Då i vetskap om att eventuell output i form av dataset, kod eller forskningsidéer sannolikt inte kommer att tas emot väl på samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner där postmodern kritik idag är en hygienfaktor? Det var ju liksom min förhoppning att överbrygga de vetenskapliga och epistemologiska avstånden genom detta projekt. Kanske är det bara de naturvetenskapligt-matematiska institutioner som trots allt skulle vara överhuvudtaget mottagliga för sådana här ecklecktiska projekt? Då faller ju hela idén jag drivs av på ett djupare plan – att sammanföra perspektiv, plocka russinen ur kakan. Förena, inte vetenskapsgrenar i första hand, utan paradigm eller metamemer – i fallet med Jungiansk språkklassificering kanske Jungs traditionalistiska, dvs baserade på komparativa studier av flera vishetstraditioners, syn på det mänskliga psyket med modern data science. Tillämpningen i sig skulle kunna vara postmodern i det att den kan användas för att stärka självkänslan hos barn som ett lärstöds-system baserat på deras språkliga mönster som grundval för positiv och regelbunden feedback.

En möjlig fortsättning är förstås att städa bort ”männen” från datan och istället försöka förutspå t ex vilka personer som visade sårbarhet på Twitter genom att öppna sig under hashtaggen #metoo. Det studieobjektet (den memem) skulle möjligen kunna vara en accepterbar definition på en metamem även för postmodernister. Vi har ju den datan också.Självklart med all tillbörlig hänsyn tagen till dataskydd och integritet etc.

Men samtidigt kan jag ju inte gärna ta datorerna, datan och statistiken ur analysen. Jo, förstås genom att dumma ner den och nöja sig med att räkna förekomster av ord etc, men då är det ju varken nytt eller intellektuellt hederligt givet varifrån detta kommer ifrån – systemteori, an ecology of mind och andra mer komplexa tankegångar än råa exponeringsmätningar. Det ligger något unikt i statistisk språkanalys och maskininlärningen som inte motsvaras av att räkna antal gånger olika personliga pronomen förekommer och kalla det en undersökning istället för forskning. Men kanske skulle den metodologiska ansatsen med maskininlärning snabbt stöta på patrull ändå. Ett sånt projekt skulle bli svårt att sälja in på samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner vågar jag gissa.

Möjligen skulle det kunna göras i samarbete med näringslivet istället. Media eller ett undersökningsföretag. Eller förstås som amatörforskning. Men problemen med kvinnliga programmerare och medforskare skulle fortfarande behöva lösas för att slippa igenom det postmoderna filtret även om det spreds via massmedia.

Utmaningen jag personligen brottas med är att det postmoderna intellektuella filtret är så snävt. Precis som modernistisk forskningsideologi til syvende og sidst mestadels släpper igenom forskning som leder till ekonomisk tillväxt och exploatering av naturresurser har även postmodernistisk forskningsideologi sina favoriter och styvbarn. Och den skiljelinjen tycks från mitt perspektiv till mycket stor del skära mellan objektiva och subjektiva metodval. Postmodernismen premierar fenomenologiska och hermeneutiska forskningsansatser över kvantitativa statistiska metoder såvitt jag förstår. Det är ju därför jag gjort allt detta – för att förena de två. Inte för att hamna i ingemanslandet mellan två skyttegravar i ett kulturkrig. Fast i ärlighetens namn tycker jag mig inte skönja några modernister i några skyttegravar, bara postmodernister. Modernisterna är fullt upptagna med business as usual i IT-sektorn, digitala medieföretag och inom övrig industri som vanligt.

Nästa steg är för mig är förmodligen inte en postmodern twist på det hela. Nästa steg är förmodligen att utforska vad en metamodern twist på det hela skulle vara, medan andra får ta vid med de postmodernt vinklade studierna som numera bara ligger och väntar på att bli gjorda i form av öppna dataset och fri kunskap om data science. Mitt forskarintresse är mer orienterat mot att skapa förutsättningar för ny och mer tvärvetenskaplig forskning – även metodologiskt. Memetisk forskning som en evolutionär förgrening och förnyelse sprungen ur media och kommunikationsvetenskap. Enskilda värderings-styrda undersökningar hoppas jag innerligt att andra kan bidra med.

Problemet med postmodernismen är inte att den är för kritisk och för multiplistisk även om det blir förvirrande och kraftlöst att ens behöva fråga sig om vi ska aktivt göra/eller passivt dissa psykografisk dataanalys med allt vad det innebär av datainsamling, datormaskiner, siffror och diagram.  Problemet är att postmodernismen inte är kritisk nog mot exempelvis sin egen oförmåga att erbjuda alternativ eller bygga nåt varaktigt överhuvudtaget eller att våga vara multiplistiska nog att inkludera även modernismen, traditionalismen och rent av ännu tidigare sätt att se på världen – som även de har något att erbjuda.

Om vi ska undvika att förtrycka någon, låt oss då undvika att även förtrycka – eller åtminstone undertrycka – modernisten i sin iver att upptäcka nya saker med (objektiva, intersubjektivt verifierbara) vetenskapliga metoder och sträva framåt och uppåt mot mer upplysning, mer kunskap och mer nytta för fler människor? Kort och gott; transcendera och inkludera även vårt eget postmoderna tänkande och evolvera in i ett nytt och mer konstruktivt paradigm efter det postmoderna.