Så kan medie- och kommunikationsvetenskap utvecklas med memetik

Richard Dawkins begrepp memetik som han presenterade i boken The Selfish Gene år 1976 möttes inte av någon entusiasm i akademiska kretsar. Inte ens han själv tycks ha varit någon större entusiast genom åren.  På Richard Dawkins Foundations webbplats finns en text som träffsäkert beskriver hur memetik mottagits:

In academic circles the “meme concept”, whilst having its dedicated supporters, has been viewed with suspicion by many, derision by some, and outright hostility by not a few. Memetics, a field of study developed from the 80s onwards, is often accused of trespassing in fields such as psychology or sociology, attempting to replace well established and coherent analytical tools and models with half-baked and insufficiently scientific notions.

För människor utanför de akademiska kretsarna är det dock uppenbart att konceptet är användbart och träffsäkert i en tid präglat av spridning av innehåll i sociala nätverk på Internet. För de som arbetar med PR, eller så kallade förtjänade kanaler finns böcker såsom The Social Organism: A Radical Understanding of Social Media to Transform Your Business And Life. Författaren, som är framgångsrik marknadsförare i sociala medier, bortser faktiskt inte från metodproblemen utan menar att mutationen av hashtaggar med suffixet -gate är ett bra (och vetenskapligt isolerbart) exempel på memer,  med exempel som #gamergate och #weinergate. Som boktiteln skvallrar om har den, liksom de flesta marknadsförare, ett mer frejdigt hållningssätt än den genomsnittliga akademiska avhandlingen. Det är att göra och experimentera som är fokus, inte att kritiskt betrakta och dekonstruera.

Själv har jag länge trott att  memetik skulle kunna vara en förnyande kraft inom den i övrigt till synes alltmer omkörda medie- och kommunikationsvetenskapen. Den politiska funktionen som ämnet från början hade – att hålla ett öga på den nationella ägarkoncentrationen inom massmedia – har radikalt minskat i betydelse när exempelvis TV-kanaler konkurrerar med amerikanska företag som YouTube och Netflix och Facebooks algoritmer styr människors opinionsmaterial från massmedia mer än deras egna sajter för att ta ett annat exempel.

När medieinnehåll dessutom blivit synonymt med data som ettor och nollor krävs dessutom andra resurser och färdigheter för att studera det. Resursfrågan tycks i dagsläget vara värst – det kostar mer än vad några svenska universitet eller institutioner som tillhandahåller forskningsinfrastruktur i dagsläget anser det vara värt att köpa in. Med det synsättet har vi hamnat i en sits där den som vill studera hur åsikter och kultur skapas, formas och förmedlas har bättre chanser i marknadsföringsvärlden med all den bias som den naturligtvis har inbyggd i sin kommersiella logik.

Därutöver krävs det programmeringskunskaper och i praktiken en hel del matte för att kunna ta sig an eller åtminstone förstå hur exempelvis Googles eller Facebooks algoritmer fungerar – i den mån det går att förstå på grund av komplexiteten. Det är svårt att klämma in i utbildningen, åtminstone när doktorandtiden är över och den fullspäckade vardagen av seminarier, undervisning, anslagsansökningar och publicering, publicering, publicering tagit vid. Det kräver tvärvetenskapliga forskargrupper, vilket i alla fal tycks vara på gång.

Men jag tror nog att memetik, som en form av sociologiska kulturstudier är lättare att utveckla inom ramen för medie- och kommunikationsvetenskap. Sociologi med sitt intresse för sociala nätverk är ju till största delen ursprunget till medie- och kommunikationsvetenskap och passar utmärkt för att studera de storskaliga sociala närverk som sociala medier utgör. Dessutom är de ju överfulla av konstruerade identiteter, föränderliga maktförhållanden och statusmarkörer som torde fått Pierre Bordieu att gnugga händerna.

I mina ögon behövs bara en lätt inomvetenskaplig puff för att knyta samman nätverksanalysen, den kvantitativa innehållsanalysen och teorierna från kulturstudier så har medie- och kommunikationsvetenskap plötsligt förverkligat den ursprungliga memetiska idén – att studera hur idéer sprider sig i kultursfären på ett liknande sätt som gener sprider sig i den biologiska sfären.

Men. Akademiker positionerar sig så ofta genom att hissa eller dissa ett särskilt forskarnamn eller akademiskt begrepp och jag tror inte att det skulle hjälpa MKV att förbli relevanta i det föränderliga medielandskapet. Ämnet kan ju inte bara handla om att förfasa sig över den ena utvecklingen efter den andra, från samtalskulturen i de öppna sociala nätverken till den globala (läs: ryska, kinesiska respektive amerikanska) kapitalistiska koncentrationen av de nya medierna. Eller vara uteslutande reaktiva, som jag själv till stor del är, och propagera för att inte använda de nya medierna alls (eller åtminstone mindre) och påvisa de skadliga följdverkningarna av för mycket digitalt respektive de hälsobringande effekterna av att läsa böcker gjort av döda träd.

Jag tror ändå på memetiken som en konstruktiv väg framåt. Men en får väl kalla det nåt annat bara så inte de alltid så skeptiska och kritiska akademikerna sätter kaffet i vrångstrupen. Undvika de laddade orden och namnen och koncentrera sig på att göra de nödvändiga nätverksanalyserna, datalingvistiska undersökningarna och ställa de intressanta frågorna om spridning och formande av kulturella företeelser såsom världsåskådning, livsåskådning och effektiva värdememer.

I grund och botten vore det nog bra om samhällvetenskaperna och humaniora fick fler utväxter som kan användas för att vara med och bygga upp det nya samhälle och den nya kultur vi och den här planeten så illa behöver. Varje initiativ i riktning mot konstruktion – till skillnad från paradgrenen dekonstruktion – är välkommet tror jag. Både för ämnet i sig genom att därigenom lättare attrahera långsiktiga forskningsanslag på samma sätt som naturvetenskaperna och ingenjörsutbildningarna, men även för samhället i stort nu när det gått och blivit hyper-medialiserat med allt vad det innebär.