Möt den jobbfria framtiden genom att stänga av, kliva ut och hänga med

basic_income

Bo mindre, var med i ett matlag, lyssna på och delta i  andaktsstunder och ägna dig åt friluftsliv för rekreation. Det är en hållbar och dessutom trivsam väg framåt i den pågående samhällsomvandlingen. Kort och gott – leva enklare. För att ha möjlighet att vara med i framåtrörelsen istället för att bara stå bredvid – lär dig lite programmering eller åtminstone hur en använder digitala verktyg för att skapa saker, inte bara konsumera.

Den industrikapitalistiska eran, alltså tekniken framsteg tillsammans med en alltmer global handel med varor och tjänster, har gjort att det finns mer mat, kläder och vettiga bostäder i världen – trots att den också gjort att allt fler människor föds och överlever. I högt industrialiserade och kapitalistiskt utvecklade länder som Sverige lever en stor mängd människor oerhört trygga, förutsägbara och bekväma liv. Ens existens är långt säkrare än vad den troligen varit någon gång tidigare i mänsklighetens historia. Hur påverkas en vanlig människa som lyfts med på den här framgångsvågen och inte längre egentligen har något att oroa sig för? Ur ett perspektiv lite utifrån, tycks det som att hen lätt reagerar genom att oroa sig ännu mer, blir mer bortskämd, mer materialistisk och benägen att göra som sina grannar gör.

Men det är sannolikt bara reaktionen, alltså motrörelsen. Reaktioner har vi alla, men historien har visat att den aldrig vinner i längden – det är i själv verket framåtrörelsen, eller aktionen, som alltid slår igenom trots motståndet. Så hur skulle vägen framåt kunna se ut i en samhällsomvandling som tycks handla om allt färre jobb för vanliga människor, mindre skatteintäkter till gemensam välfärd, stora folkomflyttningar med kulturkrockar och integrationsutmaningar?

Tyvärr är den nya utvecklingen, pådriven av informationsteknologi, redan sedan flera decennier på väg att dela upp befolkningen i en grupp vinnare och en grupp förlorare, vilket väl kan förklara de kraftiga politiska missnöjesyttringar som just nu sveper genom Sverige likväl som alla andra utvecklade länder.

Det kommer dock förmodligen att gå över på sikt. Detta så länge produktiviteten inom de nyttiga näringarna fortsätter att öka – även om  det inte innebär att antalet jobb följer med! En sådan jobblös tillväxt kommer dock på kort sikt, säg uppemot 30 år, att göra mycket ont för den offentliga sektorn som då tappar enorma mängder intäkter från löneskatter och samtidigt får ökade utgifter för bidrag och stöd till samma grupp människor. Det kommer naturligtvis också att göra mycket ont för alla de som inte kommer komma in på arbetsmarknaden i den rådande samhällsandan som fortfarande tyvärr lägger en stor del av människovärdet i yrkestitlar och arbetsgemenskaper. Och naturligtvis de som blir av med jobbet i förtid utan att orka eller kunna ställa om för att konkurrera om de alltmer högkvalificerade jobben som ännu skapas.

Även de delar av näringslivet som inte lyckas med den digitala omställningen och får se sig bli omsprungna av snabbrörliga, ofta globala, aktörer som tänker annorlunda (läs: digitalt) och löser samma problem billigare, mer skalbart och ur företagsekonomisk synpunkt bättre. Jag säger företagsekonomisk, eftersom det tyvärr blir allt vanligare att de anställda får sämre villkor på alla sätt i ”den nya ekonomin” – det gamla trasproletariatet i smutsiga industrier ersätts av prekariatet i kliniskt rena och fullkomligt osäkra frilansanställningar, vilket företaget Über blivit ett omdebatterat exempel på.

Att politiker, lagstiftare och rättsvårdande instanser blir alltmer maktlösa är en konsekvens av alltmer av den verkliga makten förskjuts till alliansen mellan det nya näringslivets leverantörer och ”marknaden”, alltså konsumenter och företagskunder likväl som hela den politiska apparatens administration i sig, som väljer att köpa och använda de nya plattformarna och lösningarna. Eftersom de nästan alltid är enklare, bekvämare och, om inte annat, till synes effektivare.

I all denna förändring på makronivå tuffar det lilla mänskliga livet ändå på som vanligt. Vi behöver alla äta, ha kläder på kroppen och nånstans att bo. Och vi upplever oss behöva fylla det psykologiska och existentiella hålet som industrikapitalismen skapat i själen med underhållning, upplevelser och stimulans. Vi har under ett par hundra år som Pavlovska hundar lärt oss att heltidsarbete, helst inom industriföretag eller bankindustrin, är nyckeln som låser upp alla de där godbitarna; ett fint hem, helst en fin sommarstuga, en fin bil och flygbiljetter för resor bort från den själlösa hetsjakten och nu på sista tiden – abonnemang på sprakande digital mediaunderhållning till varje arbetsbefriad stund. Dessvärre sätter den strategin oss som bekant allt djupare fast i den gyllene bur som både är orsaken till och lösningen på alla våra problem.

Att bara hoppa av funkar inte. Ännu i många år kommer regelbundna och förutsägbara mängder pengar från lönearbete eller bidrag att vara vanligt folks livsblod. Stressen ökar stadigt för de som är inne i systemet samtidigt som det är svårt för de många nyanlända att komma in i stugvärmen. Människor som är lite eljest av naturen passar ännu mindre in i det strömlinjeformade medelklasslivet, men finner nya andningshål i hipster-kultur och i förekommande fall som ”kreativa” i marknadsföringsbranschen. Minimalism och hantverksnörderi är moderna motreaktioner mot den kapitalistiska hederskulturen och att leva och verka i senkapitalismens bråda och ständigt uppkopplade dagar.

Även om det alltså är hart när omöjligt och inte heller önskvärt att koppla loss från det industrikapitalistiska systemet öppnar sig fantastiska möjligheter för många – långt ifrån alla – men många. Aldrig i mänsklighetens historia har tillgången till användbara kunskaper varit större än nu. I ett överflödssamhälle som Sverige är det enkelt att göra sig mindre beroende av jobb genom att helt enkelt nöja sig med mindre och ta tillvara mer av det som kostar så lite men ger så otroligt mycket. Jag tänker på avkopplingen och den existentiellt välgörande känslan av ödmjukhet och litenhet som gömmer sig överallt i naturen. Den som skapade allt det är så uppenbart större än alla Steve Jobs, Elon Musks och Gunnar Strängar taget tillsammans.

Även för den mest stressade ekorre erbjuder fritiden välgörande alternativ bortom mediekonsumtion. Att skapa musik, möten och upplevelser istället för att konsumera standardiserade versioner av dem. Att förverkliga sig själv i gemenskap med andra genom att sjunga, spela, bygga, fixa, vandra och inte minst samtala  med varandra. De flesta människor tror jag har glömt bort vad det är att samtala. Att vara lite mer människa, istället för att först rusa iväg till den ena konstruerade aktiviteten efter den andra för att sedan som nån slags mänsklig version av en blandning av att-göra-lista och kalender redogöra för vad en gjort och när en ska göra nästa sak.

Allt löser sig som i ett trollslag när en stänger av, kliver ut och hänger med. Det kostar mindre, du får ökad livskänsla och får mer glädje genom att kunna vara stolt över ditt skapande och en djupare och varmare relationer. Du och de dina behöver inte så stort, utan tvärtom sannolikt att träffas mer och göra mer saker tillsammans vilket är lättare när en bor litet eller inte har en massa grejjor och fix i vägen som stör samtalet. Du behöver inte oroa dig lika mycket för lån, räntor, grejjor som pajjar eller folk vill sno eller förstöra. Istället kan du lägga mer tid och energi på nära relationer, vetenskap och konst. Det är mikronivåns utveckling, vilket i sin tur leder till en lysande framtid för ideell sektor. Där finns en enorm tillväxt att vänta i spåren av digitaliseringen eftersom vi kan räkna med att fler människor får allt mindre att göra, men har kvar samma gamla behov av gemenskap, att hjälpa andra och att göra nåt av sina talanger.  Det är konstant mänskligt. Det är bara hur vi gör det som ändras med samhället.

Före industrisamhället var det högsta goda för de flesta människor i våra trakter Gud. Nietzsche levde i begynnelsen av den industrikapitalistiska eran och spådde att det högsta goda skulle bytas ut i samhällsomvandlingen och proklamerade att Gud var död. I det nya samhälle som växte fram var på ett sätt jobb, särskilt industrijobb, det högsta goda för människor – det som gav dem hopp, gemenskap och livsnödvändigheterna. Rentav överflöd. Istället för att gå i kyrkan på söndagar och be böner blev det istället mycket viktigare att komma i tid och göra sina arbetsuppgifter nogrannt och skyndsamt. Den etiken, eller synen på det högsta goda, utmanas nu av ytterligare en samhällsförändring eftersom allt fler känner pressen av att noggrannhet och flit inte räcker för att känna trygghet.

Det är inte helt fel att redan nu proklamera att Jobbet är dött. Synlighet är redan är på väg att ta dess plats. Det räcker inte att jobba, vara flitig och flink – till och med tidigare upphöjda personer som politiker, tjänstemän och professorer förväntas nu Twittra och blogga för att få tillgång till pengar. Vi lever i ett mediesamhälle där access till, kontroll över förmåga att anpassa sig till medier blivit viktigare än flit, noggrannhet och samvetsgrannhet. Därav fake news. Det uppfattas alltmer OK att slira på sanningen, eftersom det skapar bra viralt content. Kalenderbitarna och de flitiga görarna blir till synes omkörda av tjusiga och välformulerade personligheter.

Detta beteende är naturligtvis nonsens och tackomochlov övergående. Fake news och sensationalism har kommit och gått även tidigare och motverkas nu som då av en blandning av att folk tröttnar på det uppjagade så snart de får grundbehoven tillgodosedda igen. Kanske på ett nytt sätt.

Ökar bara produktivkrafterna, vilket inte längre är så enkelt att mäta eftersom det handlar allt mindre om hårdvara och mer om mjukvara, så står vi inför en omöjlig ekvation för välfärdssystemen med en enda rimlig lösning. Att ersätta välfärd baserat på jobb- och exportintäkter med frivilliga och maskinbaserade skatter, så kallade robotskatter och en frivillig generell fördelning av livsnödvändigheterna. Analysen har jag hämtat från boken The Lights in The Tunnel. Men vi är inte där än. Sannolikt inte på flera decennier.

Vad vi kan göra nu, kan vi framförallt göra på individnivå och i små intressebaserade nätverk som dels är lokala och dels drar nytta av den nya informationsteknologin. Livstilsförändringar bort från att utan eftertanke sträva efter stora ineffektiva boenden, ytliga, instrumentella och flyktiga relationer och ett konstant dövande av själens tomhet och nöd med semestrar, mediakonsumtion och olika former av biologiska kickar till enkelhet.

Detta oavsett om du råkar ha förmånen att vara en av ledarna i den digitala revolutionen eller en av alla de som inte kommer med. Samma aktiviteter står till förfogande för  nästan alla eftersom natur, andaktsläsning och -lyssning, musikinstrument och friluftsutrustning idag är ekonomiskt åtkomliga med minimal ansträngning och kostnad. Precis som de nya färdigheterna i denna fas av samhällsutvecklingen är det – programmeringskunskaper, datorer och smartphones, publiceringsplattformar och sociala nätverk. Och kunskap, kunskap, kunskap om allt från ätbara svampar och växter till data science. För de allra flesta handlar det nu mer om förhållningssätt än vilken familj och plats en råkade födas in i. Denna meritokratiska nyordning är förstås en stor källa till stress även den.

Det var nu länge sedan i mänsklighetens historia som människor levde i relativ frihet och samtidigt i gemenskap som jägare och samlare. Sedan feodaltiden och därefter industrisamhället har generationer av människor vant sig vid att ta för självklart att de arbetar för någon annans överflöd. Med det synsättet är det en förhoppning att få jobb hos en förmögen människa.

Hur det var att regelbundet jaga och samla ihop det nödvändiga för att sedan dela det med i en grupp människor och djur en har nära relationer med låter för de flesta moderna människor som en utopisk dröm som ofrånkomligen slutar i arkebuseringar och arbetsläger på den sibiriska tundran. För de flesta historiska medvetande sträcker sig i bästa fall till 1900-talets blodiga historia. Det vill säga den industrikapitalistiska eran. Men förutsättningarna förändras hela tiden och en fortsatt utveckling som står på axlarna av de fantastiska framstegen i produktivitet och kunskap sker inte på samma samma förutsättningar som när den industrikapitalistiska eran växte fram.

Det är därför möjligt att tänka sig ett framtida samhälle där ingen jobbar åt någon annan, men alla arbetar för varandra – utan centraliserade administrationer av nyttigheterna. Vi behöver dock förändra även strukturerna och systemen för organisation och fördelning. Vii lära av den öppna källkodsrörelsen och alla dess avgreningar inom fri och öppen kunskap, mikrobetalningar etc och samtidigt ta med oss det bästa av vad den förra eran frambringade. Samhällsordningar har ändrats många gånger tidigare och de kommer att förändras igen. En kan välja att köra på som vanligt i kanske 30 år till och hoppas på ett industrijobb som privatperson med allt vad det innebär. Och en kan ta små steg för att börja göra sig själv och samhället mindre beroende av De Stora Lösningarna.

Stäng av bruset en stund, kliv ut i naturen och därefter är du bättre rustad att hänga med i hur den nya tekniken fungerar och vad du kan göra med.