Digital storstädning och mediefasta

Vid nyårsskiftet 2017/2018 inledde jag en för mig radikal mediefasta.Att avstå var i fokus när jag började mediefastan, eftersom den mänskliga hjärnan behöver tömmas först för att ha rum att ta in något nytt – eller rentav uppleva stillhet och frid en stund! För mig personligen handlade det framförallt om att avstå från dagsnyheter. Jag skriver dagsnyheter för att det handlar om allt som är aktuellt just nu, oavsett om det är en politisk händelse, en ny teknikspaning, eller en väldigt välformulerad och djuplodande text om det som skett nyss.

För de flesta märktes det kanske på att jag avaktiverade mitt Facebook-konto och drog ner twittrandet till en tweet i månaden. Jag avpublicerade drygt 500 bloggposter på den här bloggen också, i akt och mening att gå igenom dem successivt och återpublicera dem som ger mig glädje av att läsa. Jag stängde också ner ett drygt tiotal andra sociala medier, som jag inte använder så mycket, men som likväl innehåller en massa presentationer, videos, ljudfiler, bilder, länkar. Jag tänkte på mina digitala kanaler och mitt digitala innehåll på samma sätt som fysiskt bråte i skåp och förråd – och började rensa i röran. 

Bort med allt som inte skänker glädje, enligt Marie Kondos filosofi. Fysiskt bråte och inte-så-glädjande har jag nästan ingenting kvar av längre efter många års rensande och nyinförskaffning. Ingen, jag repeterar, ingen har exempelvis kommenterat att jag sedan drygt ett år har reducerat min garderob till tre uppsättningar; ”hemmahäng”, vardagsuniform och arbetsuniform – och den stora och mest sofistikerade uppsättningen friluftskläder. Ingen överflödig tröja, byxa, jacka eller ens underkläder.

Jag som varit tidig och utforskande av digitala medier sedan bloggarna slog igenom har definitivt ett överflöd av tillgångar och kontakter i den digitala sfären. När jag nu drar ner än det denna bloggen för självpresentation och tankar, LinkedIn för jobbrelaterat och de platser där jag samlar ihop kod och data som blivit kvar. En fråga som gnagt i mig länge är att en idag rent av kan ifrågsätta nyttan av nya medier på det stora hela. Om 10-30 år vet vi om den samhällsnyttiga nettoeffekten av allt detta trots allt kryper över plus-strecket i verklig samhällsnytta, trots all osanning/ryktesspridning, ”debatt”, stress kring personligt varumärke och övermått av underhållning och distraktion. Att dra sig ur tycks för mig vara ett bättre sätt att bidra om en nu ska tänka större än ens egna själsfrid.

Egentligen ville jag mest se vad som av sig själv kom in i mitt liv när jag avstod en massa härlig, rolig, spännande och intressant mediainnehåll som tidigare flöt in via min RSS-läsare, mina sociala nätverk och slösurfande på de stora mediesajterna. För allting har sitt pris, även sinnesfrid har sitt pris, sa filosofen Epiktetos och det stämmer verkligen.

Jag slutade i stort att vara uppdaterad alltså, även om naturligtvis vissa större händelser är omöjliga att värja sig emot antingen på grund av grannars och bekantas prat eller av ren och skär mänsklig nyfikenhet. Det finns nästan ingenting jag i dagsläget kan påverka och att bidra till tyckandet är att göra alla en otjänst i en tid av alltför många  halvsmälta tankar och pseudolösningar på pseudoproblem för att citera en vän. Självklart kan jag inte hålla nosen helt borta från det förfärande, kittlande eller chockartade, men att inte ha smartphone, använda datorn sparsamt och framförallt undvika multi-tasking när jag använder den har skapat ett härligt och befriande utrymme att ägna sig åt verkliga, fördjupande och fysiskt och socialt nära ting och göromål.

Det som trädde i det dagsaktuellas ställe var att avsluta och städa upp flera psykologiska språkanalys-projekt som släpat efter och över mig i alltför många år. Jag läste också några tjocka böcker i lugn och ro av smarta och kloka nu levande personer om vad de tror om framtiden för samhället och människan. På så vis kunde jag liksom sluta försöka syntetisera deras tankar med mina egna och istället böja mig för att de är kunnigare, mer uthålligt koncentrerade och bättre på att formulera sig än jag. Mitt eget bloggande kom därför att handla om att summera och avsluta, vilket denna bloggpost är ett exempel på. Jag hade så svårt att sluta twittra! Och åtminstone tänka på bloggposter jag ville skriva. Att ge upp min egen röst i så stor utsträckning var svårt efter alla dessa år. Till mina nära sa jag ändå ofta mot slutet av förra året när jag samlade mod till detta att det finns ett litet antal människor som säger allt jag velat säga i mina kanaler, men mycket bättre. Så här är listan på dem:

Eric Schüldt. Tillsammans med den genuint kunnige och öppensinnade Per Johansson för han de där samtalen som är de mest relevanta och centrala för vår tid. Min fascination inleddes med podserien Människan och maskinen och har rentav ökat med åren. Eric har dock en lite speciell plats i listan eftersom det passar väldigt bra att äta pannkakor och lyssna på hans musikprogram Text och musik med Eric Schüldt i P2 som en högtidsstund klockan 11 om söndagsmorgnarna. Att lyckas skapa en högtidsstund, en stund av stillhet och kontemplation, är svårt och därför berömvärt i det nuvarande samhällsklimatet.

Hanzi Freinacht. Filosofiskt och futurologiskt har jag i över ett decennium nu uttryckt mig i föreläsningar, texter, intervjuer med mera om evolutionära makrotrender i samhället. Allt det jag försökt säga på det området, fast mycket mer påläst, uppdaterat och rent av med en friskare ton finns att läsa i boken The Listening Society av Hanzi Freinacht. Tycker du att nåt jag nån gång sagt eller skrivit om samhälle, utveckling och kulturell evolution varit intressant – läs den boken. Boken är briljant och mycket bättre än Yuval Hararis Sapiens och Homo Deus. Hanzi Freinacht ersätter Alexander Bard och Jan Söderqvist som jag tidigare varit mycket inspirerad av. Deras bok Syntheism är spränglärd, men i sådan utsträckning att den kanske just därför är trist och kraftlös. Dessutom kan jag inte släppa tanken att den nya religion de förespråkar bara slutar med narcissistiskt självuttryck och ett postmodernt jagande av nästa grej på bekostnad av äkta fördjupning och kulturhistorisk förankring. Svagheten jag upplever med The listening society är att det politiska slutmålet har en touch av postmodern känslighet driven till sin spets, snarare än något egentligt nytt. Som att få både a-kassa/sjukpenning och en terapeut ungefär, när livet är tungt – och är det inte ungefär där vi redan är i Sverige? Innerst inne tror jag mer på ett återupplivande av den stoiska filosofien som en räddning när karaktären krackelerar på grund av senkapitalismens ständiga stresspåslag från individ, över samhälle till hela planeten, men har ännu inte läst exempelvis A new stoicism av Lawrence C. Becker så det är för tidigt att uttala mig. Dock framstår den metamoderna eliten vi i boken har att hoppas på som sköra blommor – och därför farligt långt ifrån antifragila, vilket nog är en bättre strategi i den kaotiska och disruptiva historiska fas vi är på väg in enligt alla tecken i skyn.

Den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby. Inte en person utan en hel grupp människor. Religiöst har jag ju studerat och vridit och vänt mig under många år för att slutligen landa i den kristendom jag redan är född, döpt och konfirmerad till. Utan mina många år av ateism, agnosticism, andlighet utan religion och new age skulle jag dock aldrig känna det djupa intresse för kristendomen som jag idag gör. Kristendom är ett otroligt stort och brett område. För att förstå hur jag började hitta in i den och finna vettiga röster att lyssna till kan du pröva att lyssna på Tomas Sjödin, särskilt det han för ut om vikten av att vila. Men den smak av kristendom som jag kommit att inspireras mest av finner man i den ekumeniska kultursfären kring den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, särskilt i tidskriften Pilgrim och allt som ges ut av förlaget Silentium. Jag tror att fler än jag är trötta på postmodernismen (särskilt den postmoderna versionen av oss själva!) och kan finna en rik och uppfriskande, rentav spännande, livshållning med stöd i de allra tidigaste kristna – innan kyrkan som politisk och intellektuellt dogmatisk institution och den moderna splittringen i massor av olika för nykomlingar som mig själv, förvirrande riktningar. De röster som bevarats från de tidiga kristna, som alltså ofta levde i små ”kollektivboenden” i öknen – och alltså innan kyrkan betydelsen en vittomfattande administrativ organisation blev till – är enkla, kärva och inte sällan komiskt uppfriskande för alla oss mediehipsters.  För den nyfikne rekommenderar jag särskilt skriftserien Paradiset med titlar som Om nödvändigheten av att hängivet sträva efter stillheten. Detta, mina vänner, är långt från alla galenskaper ni hört talas om inom den kristna kyrkan och som får er att liksom mig tveka att ens närma mig det kristna tänkandet och levernet.

Så, med kulturen, filosofin och religionen täckt räcker listan för mig, det är ändå det viktigaste och för mig mest inspirerande. Utöver detta har jag mest börjat använda medier för att lära mig om naturen.

Jag gräver ner ett bokollon i skogen där jag bor
Jag gräver ner ett bokollon i skogen där jag bor