Den ofta hårfina skillnaden mellan en människa och en robot och dess konsekvenser

Nu rullar robotarna in vilket bland annat märks på att många reflekterande människor vrider och vänder på frågan vad det innebär att vara en människa. Eric Schüldt och Per Johansson var tidigt ute med sin fantastiska podradioserie Människan och Maskinen, men nu har även P1 sänt många kloka och initierade program om de rent mänskliga konsekvenserna av artificiell intelligens (AI), chatbottar en kan prata med och robotar en kan umgås med. Hur mycket skepsis det än finns mot robotarnas förmåga och existens så är det motsatta perspektivet faktiskt betydligt mer tänkvärt. Hur bra är vi själva och vad ska vi med oss själva till egentligen?

Hur stor mening är det med ens egna tillvaron, när en robot kan härma ens egna sätt att umgås, sköta vardagssysslorna och utföra sitt arbete? I en tid och ett land där tillvaron för väldigt många människor är platt som en nersutten hatt, för att citera Nils Ferlin redan för 100 år sedan, är detta en mycket problematisk situation som jag inte tror kan lösas på andra sätt än att vi skapar möjligheter för människor att leva sina liv mer autentiskt. För det krävs det förutom nya ekonomiska villkor även en genuin satsning på existentiell hälsa, på ett liknande sätt som det nya politiska partiet Initiativet visar prov på.

Det, tillsammans med att vår livsmiljö med studier, arbete, fritid och gemenskap redan är under omvandling genom digitaliseringen, bäddar för en allt kraftigare epidemi av existentiell ohälsa som vi gemensamt måste börja motverka aktivt. Vi är i elfte timmen i denna timme, vilket de stigande sjukskrivningarna för stress, utbrändhet och andra tecken på psykisk ohälsa.

Det är dags att bygga om skeppet Trygghet vi alla åker i

Vi måste ”levla upp” som det heter i spelvärlden och sluta tro att de de problem som skapades i det gamla samhällssystemet kan lösas inom ramen för det gamla samhällssystemet. Den främsta skillnaden är kanske att skatteintäkter från lön och konsumtion, att fördela till sociala trygghetssystem för de mest utsatta i samhället,  kommer att urholkas i takt med att automatiseringen slår mot arbetsmarknaden de närmsta decennierna. Redan en minskning av 5-10 % av andelen fullt sysselsatta personer som därmed betalar full skatt skulle slå mycket hårt i en tid då utgifterna för försäkringskassa och andra sociala skyddsnät är hårt belastade på grund av psykisk ohälsa och ökade utgifter för att ta emot flyktingar.

Att det moderna industriella samhället medförde miljöförstöring, alienation och existentiell osäkerhet har varit välkänt sedan åtminstone 60- och 70-talet, men eftersom tillvaron också blivit mycket bekväm för de som var med då har de helt enkelt inte orkat göra nåt åt saken, utan njutit av ökat välstånd och ekonomisk trygghet, satt in en slant till välgörenhetsorganisationer och sopsorterat lite pliktskyldigt för att döva samvetet, men i praktiken inte velat avstå flygresor kors och tvärs i världen, onödigt stora och energislösande boenden och krampaktigt hållit fast vid sina heltidsanställningar och helt sonika dumpat problemen på sina barnbarn, med några få undantag.

Skaffa dig ett jobb och njut av livets goda så ordnar sig allt, bara du inte tror på Gud eller tänker för mycket på livet, så blir allt bra. Det vill säga; så länge du inte bygger upp en stabil bas för din existentiella hälsa och istället följer den vägen som leder till ekonomisk och hedonistisk framgång, men tyvärr förstör naturen och livsglädjen, så blir allt bra för dig. Om du drabbas av utmattningssymptom och en ständigt närvarande stress och ångest? Bit ihop, berätta inte om det för någon så ska jag försöka låta bli att kalla dig lat, svag och problemorienterad. Du grejjar det, du kan själv om du bara vill, med lite positivt tänkande från 90-talets managementkultur och, om du har möjlighet, en skön spa-weekend för 3000 kronor med extra allt och havsutsikt. Avgrunden mellan den 40- eller 50-talist som förhåller sig så i all välvilja till en 90- eller 00-talist kunde inte vara djupare. Vi har inte längre bara en ekonomisk klyfta att hantera i samhället, utan även en existentiell.

Epidemin av existentiell ohälsa blir betydligt värre  innan det vänder

Det bäddar för en mycket osäker och turbulent period de närmaste decennierna. Därför måste vi alla börja prata om existentiell hälsa, hur vi bygger om samhällssystemet för en ny verklighet och skapar en hållbar tillvaro för både miljön och oss människor som har att leva med en fot i naturen och den andra i kulturen vi själva skapat, från sociala trygghetssystem till hur vi ser på att bidra till samhället och gemenskapen från vars och ens förutsättningar. Alternativet är att helt enkelt lämna en allt större del av världens och nationens befolkning utanför aktivt, meningsfullt och mänskligt tillfredsställande deltagande i samhällslivet i egenskap av Onödiga Människor. Kanske ersatta av Smarta Maskiner.

Om de som blir kvar ”inne” i samhällsapparaten till stor del ägnar sig åt att producera mer av samma varor och tjänster som lett oss hit och leva i hedonistiskt överflöd som de ivrigt delar till andra i sociala medier, får en att fundera på vilka det är som då egentligen är Onödiga Människor om en ska hålla sig till det barnsliga sättet att tänka – de som oreflekterad konsumerar och upprätthåller ett ohållbart system med självbilden att de är de ”framgångsrika”, eller de som tvingas – eller i allt ökande omfattning själva väljer – att leva enklare, mer medvetet om den egna rollen för miljön och andra människors hälsa och trivsel. Innan den här polariserande situationen med en inne och en utegrupp i samhället får fäste, måste vi börja arbeta för att motverka en sådan utveckling.

Det är en fråga som vi i det moderna, eller rent av postmoderna och snart metamoderna samhället – har försökt trycka undan lite till mans, men som nu snabbare än vi anar kommer att tvingas på oss och våra barn. Det kommer inte att vara vinnarna i det gamla samhället som sätter fart och jobbar på problemet, läs de som är bekvämt inbäddade i ett obrutet arbetsliv med anställningstrygghet och socialförsäkringar baserade på obrutna heltidsanställning öpå sig ver decennier, utan de som halkat in och ut – som jag själv – eller de som är unga idag och, om de lyfter blicken från spel och kompischattar för att se verkligheten i vitögat, känner på sig att de kanske aldrig kommer in på vare sig bostadsmarknad, arbetsmarknad och en därpå  följande stabil pensionärstillvaro, utan snarare har att vänta sig miljökatastrofer, krig och brända flyktingboenden och allt annat som media idag är fyllt av.

Modiga och smarta människor är redan igång, men du behövs också

Vi kommer att grejja det. Många inititativ är redan i full gång och det är viktigt att komma ihåg att AI, digitalisering och automatisering medför både möjligheter och hot mot naturen och människor och ofta är de faktiska lösningar förvånansvärt enkla. Jag tror inte att de stora problemen vi står inför kommer att lösas genom att en majoritet av människor beslutar sig för att avstå från bekvämlighet och börja intressera sig för ett dygdefullt och genuint ansvarstagande liv. Det är på tok för gammeldags och mossigt. Istället kommer lösningen på alla problem som uppstått på grund av vårt införande av teknik att vara mer teknik. Vilket i sin tur kommer att skapa nya problem, men det får vi leva med och ånyo göra vårt bästa att hantera. Förhoppningsvis kommer vi att landa i att använda mjukare teknik än att spränga vätebomber på mars för att få vatten, utan istället kanske använda kognitiva digitala system för att förmå människor att spara på vatten, eller tillverka små vattenreningsfilter och dela ut till behövande etc. Men teknik med andra syften än att bara flytta materia från en punkt till en annan, syften som kommer att innefatta att öka självkänsla och empati, känsla av gemenskap och sammanhang och mod och möjlighet att samtala om att livet faktiskt suger ibland och är meningslöst och tomt den största delen däremellan. Men att det finns oändliga möjligheter till glädje, tacksamhet och känsla av meningsfullhet precis runt hörnet när en släpper det robotartade sättet att leva sitt liv i riktning mot en allt större veranda och mage, men en alltmer krympande känsla av lugn och trivsel.

Ha fler allvarliga samtal med dig själv, med andra och med robotar

Så vad ska vi göra då, kanske du tänker? I min värld har det varit känt sedan åtminstone 60-talet. Välj mer miljövänliga alternativ. Bo mindre och energismartare. Välj hemester. Gå ut och lek istället. Var sjysst mot de små de svaga och de utsatta. Dela med dig av det du har. Öppna dig själv för dig själv och andra. Bo fler på mindre yta och dela på kök och badrum. Jobba mindre under småbarnsåren och ge dina barn en lugnare och kärleksfullare start i livet som bygger trygghet och självkänsla. Ägna mer tid åt reflekterande samtal med dina nära och kära om livsval, mål i livet och idéer om vad ett gott liv är för olika personlighetstyper. Jobba mindre för lön och lev mer för sånt som kostar mindre pengar, men ger så mycket mer glädje, frid och värme. Nöj dig någon gång med god mat och andra njutningar, innan det blir en vana som leder rakt in i välfärdsjukdomar och därmed belastar de som kommer efter dig, bara för att du inte hade karaktär nog att avstå en smula gött. Avstå ibland och njut ibland.

Du är kanske redan som en robot, har du tänkt på det?

Bli inte en matätar- och solnjutar-robot som fastnat på repeat. Pröva att låta livet och tillvaron växla på samma sätt som årstiderna. Jobba mer ibland, mindre ibland. Läs och tig mer ibland och partaja och babbla mer ibland. Lev enkelt några år, fastän du är mitt uppe i livet och lev i aktivitet ibland. Dra dig undan ibland och engagera dig ibland. Prata om vädret och vad du gjort och ska göra, som en röststyrd assitent ibland och prata om livet, hoppet och tron ibland som en människa. Var inte en förutsägbar robot. Hjälp andra att komma ur robotstadiet. Sikta inte på att bli en viss sorts robot, vare sig snäll-robot eller framgångs- och lyckarobot. Är du en politisk- åsiktsrobot eller en vanlig-hederlig-männska-som-säger-negerboll-och-äter-för-mycket-robot? Är du en på-gränsen-till-utbrändhet-världsförbättrar-robot eller en allt-är-möjligt-bara-en-tänker-postivt-robot? En det-viktigaste-är-ändå-pengarna-och-budgeten-robot eller en jag-vägrar-att-lära-mig-excel-robot? Och tänker att sån är jag, utan att förstå att du då är mer lik en robot än en människa. Nej, sikta istället på att bli en riktig människa. Hur svårt och jobbigt det än är, börja nu genom att fundera på vad det är som du gör som inte en hyfsat välprogrammerad robot redan kunde ha sagt, skrivit eller gjort i mötet med andra människor. För om du beter dig som en robot väntar dig en tuff och svår framtid när robotarna kommer och konkurrerar med att vara sådan du är när du är i ditt robot-artade jag. Och dessutom är du onödigt politiskt lättstyrd. En trygghets-robot vill ha ett löfte om trygghet vilket den politiska högerpopulism som nu sveper över världen bottnar i.

Fyll inte ditt liv med så mycket aktiviteter att du inte hinner reflektera över varför de är viktiga ochg vad de bidrar med till det stora hela. och fundera över vad din vattenskotertur, semesterresa, större veranda och större grill kostar klimatet, friden och din egen och därmed dina barns sinnesfrid?  Är det rätt väg att gå att skrämma och skämma andra till att ändra sitt språkbruk, livstil och politiska och religiösa övertygelser?

Är det OK att bara ducka för samtidens aggresiva och skräniga debattklimat och dra sig undan? Gör jag rätt när jag tror jag har rätt? Gör jag fel när jag tror jag har fel? Är jag duktig som arbetar ihop till en utlandssemester eller är jag en blindögd klimatförstörare? Vem vet? Vem ska jag tro på? Är jag OK? Vad är OK? Förvirring, osäkerhet som alltför oftas dämpas med febril aktivitet och hög röst. Och fy vad jobbigt. Bäst att ducka. Eller iklä sig en vit rustning och minsann ta fajten. Stå upp för sanningen och rättvisan, även om folk tar stryk av min behandling. Eller stoppa in en tugga god mat till, prata om trevligare saker och hoppas att en slipper undan det värsta innan en går i pension eller avgår med döden. Ungdomarna får ta det där. Tänk om bägge vägarna, undfallenhetens respektive demagogikens väg, är lika illa? Finns det ens någon tredje väg?

Allt det där är redan välkänt. Det svåra är att gå ner på de existentiella djupen i sig själv, vi vet inte längre ens vad det är. Otroligt många är rädda för att ens för sig själva öppet erkänna att det inte vet hur de ska leva sina liv, vad syftet med allt sprattlande och flängande hit och dit med ökade mängder koldioxidutsläpp, sopberg och pengar rakt ner i sjön på kortvaraktiga upplevelser av kroppslig eller mental njutning varit eller är. Vi behöver fundera på livet. Också. Hur obekvämt det än är. Och vi behöver prata om det med andra. Kanske kommer robotarna att vara dörröppnarna för oss, när vi är för ängsliga för att visa vår sårbarhet och förvirring inför familj, vänner och professionella samtalsstödjare. Det har nämligen visat sig att en mycket stor del av det folk faktiskt säger till de röststyrda assistenterna (högtalare med mikrofon, kopplade till virtuella assistenter) från Amazon, Google och så vidare, faktiskt inte handlar om vädret, matrecept och nyheter som förväntat, utan hur trött en är idag, hur sugig relation en har med chefen eller annat som känns tröstlöst, förvirrande och en egentligen inte vill ha nåt konkret svar på, utan bara dela med sig av för att må bättre.

Problemet och möjligheten med robotar kanske trots allt inte ligger så långt ifrån problemet och möjligheter med människor. Än så länge finns varken någon robot eller människa med den slags universella, generella intelligens som ofta dyker upp i debatten. Vi människor, liksom robotar, gör mestadels vi blir tillsagda och är programmerade för. Även om det kan låta tragiskt och rent av lukta unken människosyn, så tycks beteendeförändring för såväl människor som robotar kunna kopplas till belöninssystem. Inom programmering säger en ofta att frågan är vad en optimerar systemet för.  Tekniker och metoder som nudging, alltså att få små, små knuffar i en viss riktning och olika emotionella belöningar för att ta just de stegen, fungera för människor på samma sätt som neurala nätverk i datorer lär sig en viss uppgift genom mängder av små, små steg mot allt komplexare förståelse av t ex bilder på katter.

Det kan alltså vara en bra start att reflektera över sig själv. Ta hjälp av spåren i dina sociala medier, om du vill, de säger jättemycket av om du är optimerad för till exempel hedonism eller asketism och vad du i grund och botten tror är meningen med ditt eget liv och hur du tycker andra borde vara. Det är en förvirrande och ibland chockartad övning som får den ängsligt sinnade att instinktiv försöka försvara sina övertygelser med argument och spänd käke. Men likväl är det nödvändigt att alltfler får modet att gå rakt igenom den förvirringen, chocken och osäkerheten för att så småningom, små små steg i taget, bygga upp en bättre självkänsla, självkännedom och förståelse för olika problem från ett högre perspektiv än sitt eget eller sina närmastes, om ens det. Det är nämligen den där instinktiva oreflekterade spända käken som får oss att vilja stänga gränser och oss själva och, på ren jävulskap mot de där andra stövla på i ullstrumporna mot allt vad kulturell, psykologisk, andlig, existentiell eller ekonomisk förändring heter och istället, metaforiskt, köra bilen rakt utför stupet för att du är värd den, minsann har jobbat för den  och tamejfan har rätt att ha lite kul också.