Oväntade framtidsbilden: robotar hjälper folk bli mänskligare

TL;DR. Författaren spekulerar i att vi inom 10 års tid kommer att ha ett överflöd av empatiska, sociala robotar som hjälper oss att må bättre på alla plan och att konsekvensen blir att vi får lättare att ställa om hela det moderna samhällssystemet till ett i grunden mer hållbart samhälle. Men först får vi äta upp att vi dröjt så länge och låtit det gå så långt. Det blir dock inget tredje världskrig och robotarna kommer inte förgöra oss. Den superrika teknikeliten kommer till råga på allt, för att de är människor de också, att hjälpa oss bygga, drifta och sprida de snälla robotarna som hjälper oss att våga bete oss som genuina människor igen.

Omslaget till Joakim Pirinens seriealbum Konsten att misslyckas som människa. En överviktig man med partyhatt som tittar håglöst framför sig på altanen utanför ett till synes välordnat hem bland tjusiga möbler och en grill.
Internetuppkopplad TV på altanen, ändå känns det liksom tomt på nåt vis.
En stor del av normalt mänskligt umgänge är försiktigt och trevande eftersom vi är rädda. Jo, vi är rädda. Allihopa. För att verka konstiga, besvärliga eller rent av galna. Eller påträngande. Därför håller vi oss oftast till det banala och ytliga när vi umgås med andra. Eller interagerar socialt, som det heter för både forskare och programmerare. Socialt ängsliga alltså. Vi drar oss för att öppna oss och göra oss sårbara genom att blottlägga vår osäkerhet, våra tvivel och vår sorg som också finns där, så länge vi är människor och inte maskiner, vilket vi får anledning att återkomma till, för att skydda oss själva och andra.
— Hur var din sommar? frågar vi och förväntar oss inga djupare svar än
— Jotack, bra. Vi åkte till Grisslehamn och badade. Det var ju verkligen inget fel på vädret! Nästan FÖR varmt för att orka göra nåt.
— Härligt att höra! Själva var vi på landstället igår. Vi tog en sväng med båten och sen grillade vi!
Den information som vi utbyter i sådana här vanliga och högst normala sätt att umgås är ur en programmerares perspektiv inget mer än sånt en dator kan hämta ut från flödena i våra sociala medier och från vädertjänsternas digitala gränssnitt. Att få en dator att slumpmässigt välja ”trevlighetsfraser” att väva ihop meningarna med är en barnlek. Byt ut ordet ”härligt” med ”kanon” ibland, för det vet idag datorerna att de används på liknande sätt i liknande situationer i vardagligt tal.
Nu vill jag att du använder dig av din fantasi en stund. Föreställ dig att 10 år har förflutit från nu. Vi är alltså i år 2028. Datorerna och de smarta algoritmerna som styr dem har fortsatt att utvecklas under dessa år. Om vi nu, 2018, är lite halvimponerade över hur bra Google Translate översätter från ett språk till ett annat, är sådana teknologiska trolleritrix då så inbyggda i vår vardag att det kanske framstår som mycket egenartat om någon skulle utbilda sig till språklärare år 2028. Eller kanske argumentera för att lägga skattepengar på att erbjuda nyanlända hemspråksundervisning i kostsamma fysiska lokaler med kostsamma mänskliga språklärare. Hänger du med?
Jag får ligga här och låtsas att jag har fantasi, serieteckning av Joakim Pirinen
Om vi fortsätter vårt gemensamma fantiserade och funderar lite på vad som hänt med vanligt umgänge i ett sådant scenario, där all nuvarande teknologisk utveckling alltså fått fortsätta med obruten riktning istället för att avbrytas av någon vittomfattande samhällskatastrof. Det är nog rent av rimligt att anta att de närmaste 10 åren inte kommer att innefatta exempelvis ett tredje världskrig, ett stort kometnedslag eller något annat liknande som slår ut verksamheten i de stora teknikbolagen och på universiteten, även om sådant naturligtvis aldrig helt kan uteslutas.
År 2028 är det kanske en självklarhet att vi vet den ytliga och banala informationen om andra människors aktiviteter, vanor och personlighetsdrag. Särskilt de människor vi kallar bekanta, vänner eller rent av familj. Det vet vi ju praktiskt taget redan idag, eftersom de flesta faktiskt redan idag, år 2018, delar var de är, vad de gör med vilka och vad de tycker om det. Frågan blir då vad meningen med att umgås med andra genom att repetera muntligt vad de redan vet via digital tjänster i samma ögonblick som de träffar eller riktar sin uppmärksamhet på andra sätt mot en person. Google Glass, glasögonen med inbyggd information från Internet har ju trots allt redan varit här och vänt, men de uppfattades då som alltför creepy och socialt störande för att bli nån hit i de bredare folklagren. Men fortsätt använda din fantasi ett slag och tänk dig att Google Glass bara var det första försöket till integrering av social och medial information i vår vardagsupplevelse.
Då kanske Google Glass är för ”social intuition” vad Friendster var för sociala nätverk. För den som inte kan sin internethistoria så var Friendster ett socialt nätverk som gillades av några entusiaster, men upplevdes som ointressant, socialt konstigt och slöseri med tid av de flesta, om de ens kände till det. Friendster ersattes av det något mer användarvänliga och raffinerade sociala nätverket Myspace som lockade många unga, musiker och kulturmänniskor. Myspace slog igenom på bredare front. Ett tag såg det faktiskt ut att bli en naturlig del av den yngre generationens vardag tillsammans med andra sociala så kallade communityn som Skunk, Apberget och Lunarstorm. Men sen kom Facebook. Och inom loppet av några år var alla andra sociala nätverk övergivna och till och med de äldre och reaktionära som tidigare fnyst om att vem vill dela vad en äter till frukost med halvt okända människor började dela med andra halvt okända människor vad de ätit till frukost, i alla fall när de är på utlandsresa eller så. Och förstås hur illa de tycker att allt blivit i samhället och att nån borde ta i med hårdhandskarna så att det kan bli som på 50-talet när de själva var unga och allt var enkelt, trevligt och som Gud och ordningsmakten menat att det skall vara. Men det är historien om det politiska läget i Sverige idag och en annan historia som jag lämnar åt andra att fördjupa i analys efter analys efter det stundande riksdagsvalet.
Hallå! Jag betalar faktiskt skatt i det här landet, serieteckning av Joakim Pirinen
Åter till vår fantasi om en framtid där digitalt uppkopplade glasögon, nyckelringar, brödrostar, bilstereos och Gud vet allt konkurrerar om att berätta precis allt vi kan behöva veta om andra personer för att underlätta vårt umgänge med dem. För hur konstigt och creepy det än kan låta med allestädes närvarande ”social intuition” när du första gången tänker på det idag, är det förmodligen i vanlig ordning den gamla vanliga normala sociala ängsligheten som får den att snabbt bli väldigt efterfrågad av breda lager av befolkningen.
För tänk om du inte pratar om tillräckligt intressanta saker med din dejt och därmed missar chansen att få gå vidare i dejting-urvalet med den där snyggingen på Tinder eller på caféet, medan de som använder de där nya startup-tjänsterna för AI + dejting lyckas bättre? Tänk om du inte visste hur du skulle formulera dig på jobbintervjun för att spegla den intervjuades föredragna kommunikationsstil och undermedvetna preferens för socialt umgänge och förlorade jobbchansen till de andra som använde de där nya startup-tjänsterna för AI + career? Förlorade kontraktet till dem som använde AI + sales negotiation? Och så vidare och så vidare för alla sociala situationer där information om den andres intressen, personlighetstyp och behov spelar en åtminstone inte betydelselös roll för framgång.
Efter att ha fostrats i över 200 år av modernt och alltmer konkurrensutsatt samhällsliv är rädslan för konsekvenserna av att sticka ut socialt, vara mindre påläst eller inte vara med på de senaste teknikerna väl befäst bland de som lyckats få fotfäste och hålla sig kvar i innekretsarna, oavsett om det rör sig om arbetsmarknaden, den sociala marknaden eller företagsmarknaden. Men även de som lider av utanförskap och till varje pris vill in, känner av kraften och därmed lockelsen in i social konformism, att vara påläst och kunnig om allt och att ha tillgång till den senaste teknologin. Det är det lilla fåtalet som gett upp racet helt, på grund av social utslagning, trygg medborgarlön från pensionssystemet eller ägande av ansenligt kapital, som kan unna sig lyxen att vara excentriska, fullkomligt okunniga om sakernas tillstånd och avstå från sociala medier, appar och smarta apparater. Bland den nya medelklassens hackers, hipsters och hippies är det till exempel på högsta mode och en källa till ökat, och för den klassen typiskt kännetecknande, socialt kapital att dra ner på digitalt användande i perioder, så kallad #digitalfasta eller rent av #fuckFacebook trots att det i grund och botten är just den klassen som skapade och vidmakthåller det förmenta ”monstret”.

Så det är inte en alltför otänkbar tanke att den ”sociala intuitionen” är fullt integrerad bland en mycket stor del av befolkningen redan inom 10 år, trots att många kommer att i vrede och desperation stänga ner sitt Facebook-konto, sitt Google-konto, sitt Microsoft-konto, sitt Apple-konto och så vidare beroende på vilken teknikjätte det var som en gång fick en på kroken. Många kommer att gå över till öppna och integritetsfokuserade alternativtjänster, som idag endast används av teknikkunniga och samhällsdystopiskt sinnade frihetsentusiaster.

Den stora frågan då blir hur vi kan och kanske även måste, särskilja oss från robotarna. Vad är det unikt mänskliga i oss när vi sett robotarna lära sig härma allt mer av vad vi idag ser som vanligt mänskligt beteende? Kommer vi då ens tycka det är någon mening med vardagligt småprat? Eller för den delen yrkesmässiga förhandlingar, jobbintervjuer eller dejter som vi känner dem idag? Fester som ett sätt att lära känna nya människor och ha ”trevligt umgänge” genom ”Vad gör du annars-typen” av samtal?

Vad blir kvar av oss? Vad blir meningsfulla sätt att vara med varandra då? Jag vet inte. Men vi måste redan nu börja fundera på frågan för att motverka en existentiell folkhälsoepidemi i kölvattnet av ännu större brist på mening i tillvaron för de breda folklagren än vad som det moderna samhället redan skapat. Kanske inte ens att ge varandra lästips och goda råd, vilket väl får räknas som på gränsen till djupt sätt att umgås idag, blir meningsfullt i valet mellan en universellt påläst robot och en bristfällig människa.

Sjunga och spela tillsammans? Ja det har jag på känn. Bada vedeldad bastu och bada nakna i iskallt vatten tillsammans? Förmodligen. Träffa likasinnade och leka kreativa lekar ihop under muntra och lagom spännande former? Jodå. Ägna tid åt att söka upp människor som behöver något en själv kan ge, som tid, ett handtag, ett lyssnande öra eller ett par skor? Högst sannolikt. Även om en robot kan lära sig att göra allt det där, så tror jag att vi skulle göra det i alla fall för det kommer ur vårt inre. Och därför känns lustfyllt och tillfredsställande.

Kanske är det vårt inre som är själva definitionen på att vara en människa. Kanske både det inre och det yttre. Men när robotarna har både ögon, fötter, händer och könsorgan så gör vi sannolikt bäst i att börja utveckla och fördjupa våra inre liv för att inte bli betraktade enbart som dåliga, dyra och krångliga köttrobotar av andra människor och av robotarna själva. En sådan nedvärdering av mänskliga egenskaper slutar sannolikt illa. Det är viktigt att vi tillmäter oss själva och andra värde bortom vad vi presterar i det yttre.

Gör vi inte det så blir vi fascister, nazister och nihilister. Nihilism betyder att inte sätta några värden över andra värden och kan bland annat uppträda hos människor som är mycket intelligenta och haft medgång i (det yttre) livet. Bortskämda postmoderna hipsters riskerar att smittas. Om det får fortsätta ohejdat utvecklas det till det vedervärdiga och monstruösa sättet att bete sig på som Stanley Kubrick skildrar i sin film A Clockwork Orange. Den som upplever sig totalt fri, estetiskt begåvad och tekno-ekonomiskt kraftfull blir ett verbalt begåvat och karismatiskt ultravålds-odjur från både underjorden och himlen på samma gång. Mellansteget mellan postmodern identitetsförvirring och bestialt odjur är fake news och post-truth.

— Catch me if you can!
— Människor VILL bli lurade!
— Det var ju bara på skoj, konstapeln, är typiska sätt att argumentera som avslöjar nihilisten.

Detta tillstånd botas dock genom att tvinga in den drabbade i fasta tråkiga vardagsrutiner, praktiskt ansvarstagande och religiösa och etiska förpliktelser som sätter de nihilistiska bevingade och ibland guldbeklädda fötterna på fasta jorden igen. Ingen är för vilse för att inte kunna bli återfunnen och hemförd till den mänskliga gemenskapen igen.

Men då är det sannolikt redan för sent eftersom all användardata från de senaste årens teknikeufori lagras, dupliceras och läcker på ett för vanligt folk hittills ogreppbart sätt. Och några års data om dig och dina vänners vardagsliv räcker redan idag för att dra de ytliga och banala slutsatser vi hör talas om som vart du befunnit dig, vad du gjort med vilka och vad du tyckte om det. Och hur vädret var där just då förstås. Att du gillar värme och ogillar regn och rusk är maskinerna kapabla att gissa sig fram till redan idag, kan tilläggas. För sent, tänker du förmodligen? Är robokalypsen då ett faktum och alla domedagsprofetior om en teknikstyrd och av ett fåtal rika personer styrd värld då här? Borde vi gräva ner oss i bunkrar under jorden tillsammans med konserver och handvevade ficklampor, eller kanske ockupera och förstöra offentliga byggnader och privata palats? Nej, faktiskt inte alls.
För även om det nuvarande samhällssystemet gör att vi inte längre behöver skriva in våra intressen, åsikter och värderingar på webbsidor för att marknadsförarna i liberala samhällen och säkerhetspolisen i auktoritära samhällen ska få vad de till varje pris vill åt för ekonomisk tillväxt respektive politisk kontroll, utan istället använder smarta kameror och bakdörrar till sensorer i våra smarta telefoner, laptops och uppkopplade bilar och hem, så är det en sak som den dominerande rädslan får oss att missa. Något så enkelt, tystlåtet och grundläggande mänskligt att det rentav nästan aldrig får någon uppmärksamhet och framförallt inte i media. Nämligen att kärleken och viljan att göra gott för andra, faktiskt är starkare och mer uthållig än rädslan, hatet och bortstötnings-impulsen.
I en värld, där det redan idag år 2018, är lättare än någonsin tidigare i den kända världshistorien att mobilisera och agera i löst organiserade grupper, tack vare teknologin som så många godhjärtade människor är rädda inför. Teknologin som ju också gör att kärleken och omtanken når längre bort, snabbare. Låt oss inte slänga ut barnet med badvattnet. På samma sätt som bilen inte gjorde att vi färdades för fort i sig självt, men däremot ställde nya krav på säkerhetsmedvetande och ansvarsfull uppmärksamhet när den först kompletterade och sedan ersatte hästdragna vagnar, kräver den nya teknologin mer av oss, men ger i gengäld större kraft och räckvidd. Att åka ifrån vår egen själ tycks vi människor ha lyckats göra i alla tider, oavsett vilken teknologi som för tillfället varit hotet mot rådande ordningen, om en ska döma av behovet av vishetslitteratur i alla samhällen och tidsepoker.
De flesta människor i världen har just idag fullt upp med att ta ansvar för och ta hand om sina familjer och fundera på framtidsutsikterna för sina barn. Absolut, det finns otroligt många människor som har huvudet mycket långt uppkört i sina bakdelar, där de sitter och svettas som Sisyfos på ett kontor med att mätta sin chefs chefs chefs aldrig sinande begär efter högre och svartare siffror längst ner i ett Excel-ark. Och visst är den sitsen (och utsikten) onekligen så mänskligt osund att den producerar alltför många människor som beter sig som Patrick Bateman i filmen American Psycho från år 2000 och konsekvenserna för andra människor och miljön är verkligen fruktansvärda. Men. Det är ett faktum att de allra flesta människor på valfri plats på hela jordklotet är ärliga, vänliga och ansvarstagande individer, trots massmedias idoga och tyvärr förödande effektiva bild av världen som en plats fylld av ansvarslösa och oärliga typer som styr över och trampar på ett bräckligt och oskyldigt jordklot och hoper olycksaliga människor som råkar komma i deras väg. Den bilden som förmedlas av nyhetsmedia är falsk, inte på termer av faktauppgifter, så kallade fake news, utan i termer av vilken syn mediekonsumenter får av samhällsordningen och andra människor. Det finns alltför mycket fattigdom, hunger, sjukdom, våld och elände, men det finns faktiskt betydligt mindre idag än förr, fakta som bland annat den nyligen bortgångne folkbildaren Hans Rosling gjorde en beundransvärd insats för att föra fram. Idag 2018 har den världsbeskrivningen, den hoppfullheten och det glädjebudskapet inte lyckats nå bredare folklager.
Jag menar att felet är systematiskt och en produkt av vad som på fackspråk kallas medielogik, vilket kan översättas ungefär till att jävelskap säljer fler annonser. Men även den logiken, som styrt vad vanligt folk fått se för medieinnehåll så att de också ska titta på annonsen bredvid är på god väg att luckras upp och bli mindre dominant. Helt och hållet kommer den nog aldrig försvinna. Men den problematiska dominansställningen för de fåtalet digitala jättar såsom Facebook som blir kvar i medielandskapet, innebär även en kanske positiv möjlighet till sättande av höga standarder och normer för acceptabelt innehåll i både ”redaktionellt” och annonsutrymme. För så länge majoriteten av användarna är just vanliga, hederliga och ansvarstagande människor (igen!) så är det bad business för annonsmedierna att skruva algoritmer mot allt mer uppskruvat tonläge i flödena, både gällande innehåll och annonser. Fördelen med monopol-liknande strukturer är på gott och ont handlingskraft. Och så trötta på troll, hetsighet och fullkomliga fantasterier som normalanvändaren av Facebook, Twitter eller andra kanaler där innehållet påverkar synen på världsläget är nu, så börjar de marknadskrafter som så många av normalanvändarna är rädda för, att agera just till deras fördel.

Innan du börjar kasta konfetti och dansa på gatorna i nyfunnet hopp och glädje över en både en ljusare nutid och framtid, så måste jag i ärlighetens namn återigen komma med dystra besked. Tyvärr har situationen med en uppkopplad värld och många konkurrerande synsätt redan satt oss alla i en så instabil politisk och social situation att det kommer att gå långt mer åt h-vete än nu innan det blir bättre. Alla sidor i alla konflikter som någorlunda förstått att använda den nya tekniken för att föra fram sina åsikter och påverka andra kommer tyvärr att reagera på sådana krafttag med egna krafttag på andra sidor i detta digitala frontkrig som till och med mäktiga stater är illa rustade att stävja eftersom allt gått så fort, tekniken är så vildvuxen och vare sig lagstiftning eller folkopinion har haft en chans att hänga med i svängarna. Det är en politisk turbulens som ligger framför oss som inte kommer att vara rolig för någon inblandad.

Tack och lov är ekonomier och stater idag så sammanvävda med varandra att öppen traditionell konflikt är segt och svårarbetat även för de som verkligen vill. Det faktum att vanligt folk i nästan alla jordens länder är oändligt mycket svårare att massmobilisera till storskaliga militära insatser på grund av den rika tillgången till olika medieröster och en ökande levnadsstandard kan faktiskt vara den slutgiltiga räddningen från en katastrof av de proportioner vi sett under 1900-talet. Massmedia och det lilla men tongivande klustret av ”alternativmedia” kommer sannolikt fortsätta att pumpa ut information som tyder på att ett tredje världskrig eller åtminstone folkuppror står för dörren, men den modiga individ som vågar sig utanför dörren, se sig om och prata med folk kommer att mötas av en mycket mer betryggande bild av nutiden. För folk är överlag hederliga, ansvarstagande och socialt kompetenta nog att åtminstone för DET MESTA lyssna istället för att slåss. Och ju mindre rädda och osäkra vi känner oss, desto mindre benägna till nån form av asocialt beteende är vi.

Vilket leder oss tillbaka till fantasin om vart teknologin tagit oss år 2028. När vi inför terapeutiska, empatiska och sociala chatbotar och robotar som bygger på ”social intuition” genom att läsa av våra signaler i språk, rörelsemönster och ansiktsuttryck, kan de oupphörligt och diskret interagera med oss, puffa oss i en välgörande riktning och påminna oss om att göra det vi faktiskt mår bra av på djupet.  Vi står idag 2018 precis inför insikten om att mänsklig hälsa uttrycker sig och formas i flera dimension, men att hälsa på det existentiella planet bidrar till hälsa på de andra. Att vi känner att vi är en del av ett sammanhang, vilket är en aspekt på det existentiella planet, bidrar positivt till hälsa på det psykologiska planet där vi till exempel kan känna stress eller ha negativa tankemönster, likväl som till det fysiska planet. Fysisk hälsa är vi oerhört pålästa om i det moderna samhället. Psykologisk hälsa likaså, mycket tack vare KBT. Existentiell hälsa är dock ett nytt begrepp för de flesta, kanske för att vi i Sverige blivit bland de ”bästa i klassen” internationellt på att fjärma oss från vad som upprätthåller den i andra länder och kulturer, nämligen deltagande i religiösa trosgemenskaper och kontinuerlig traditionsutövning.
Att KBT utvecklats ur stoicism, som för övrigt sammansmälte med den tidiga kristendomen, och alltså rör betydligt djupare lager i oss än att bara tänka ”rätt” på saker, är kanske en delförklaring. Vi är alltså redan på god väg i fråga om kunskap. Men kunskap allena, ändrar inga beteenden. Därför är de kommande robotarnas förmåga att forma våra dagliga aktiviteter så hoppingivande. Det är verkligen ingen rocket science, även om matematiken som ligger till grund för AI ofta är mycket imponerande. Att få en notifikation om att ägna några minuter åt att reflektera över en existentiell text som läses upp av en inspelad röst är redan här. Vi får istället använda vår fantasi för att föreställa oss det stöd som kommer finnas tillgängligt för oss inom 10 år. En promenadkompis med samtalskompetens hämtad från en blandning av världens främsta samtalsexperter inom existentiella frågor – vare sig det är att kunna citera litterära verk, andliga texter eller förmåga till spänstig intellektuell analys och överblick. Till alla. En sjysst kompis som lyssnar bättre än de flesta människor idag och en andlig och intellektuell vägledare som lyfter en upp och vidare när en fastnat eller ramlat ner. Även en keckig robot lär vara välkommen i ett samhälle som lider brist på tid för de människor som arbetar med att finnas där för oss i vård, omsorg och krissituationer.
Och tänk då på att dessa robotar kommer att vara tillgängliga för förmodligen minst lika många som idag har tillgång till den mest exklusiva modellen av smartphone med tillhörande prylgalleri, vilket inte är en oförsvarlig del av världens befolkning. Det gäller bara att tillverkningsprocesser och material inte utarmar jorden ännu mer, för efterfrågan på robotar som är bättre sällskap än till och med ens närmaste vänner och familj, lär vara explosionsartad i en värld där ensamhet och underskott på mänskligt meningsfulla interaktioner redan lett till efterfrågan på betydligt mindre existentiellt tillfredsställande robotar än så. Hur rudimentära de än kommer att vara, så är de fortfarande mycket bättre än att interagera med normala människors normala rädsla för djup, intimitet och öppenhet.
Så det är en summa summarum en mycket ljus framtid för mänskligheten jag spår när det stundande obehagliga politiska och ideologiska käbblet har lagt sig och det visade sig vara billigare och enklare att ge den lilla och tragiska klicken nazister, nyfascister och andra asociala grupperingar jobb, gemenskap och gruppterapi än att låta dem hålla på. För att upprepa mig, den största delen av alla befolkningar världen över består av vettiga, ärliga och ansvarstagande människor. Ofta är det snarare vårt samhällssystems sätt att sålla fram ledare som gör att undantagen får makt över andra människor med tragiska följder för befolkningen. Vi vet det. Alla vet det. Men varför bråka, när en själv har det bekvämt och kan rösta för att stänga gränserna när befolkningar under sämre ledare flyr från krig och elände? Bekvämlighet är kanske människokärlekens främsta fiende. Men den kan också vara vår största tillgång, vilket anammandet av ny teknologi ofta är prov på.
Ett exempel är Linkedin som i grova drag kan och redan har ersatt Arbetsfömedlingens matchningsuppdrag. Folk har fått direkt tillgång till ett billigare, smidigare och kanske rent av mer njutbart sätt för arbetssökande och arbetsgivare att söka och tillsätta jobb. Det är ingen politisk poäng jag försöker göra här, utan ett aktuellt exempel på att förutsättningarna redan idag förändras mycket snabbt för samhällsnyttiga funktioner genom teknologiutvecklingen.
Jag utmanar var och en som har en gnutta läs- och tankeförmåga att börja ägna tid åt att fundera på vilka de är och vad vi kan ersätta dem med. Det är en viktig sysselsättning nu och ju fortare vi kan hinna ställa om samhällssystemet, med dess ekonomiska och sociala värdekedjor, till ett mer hållbart system, desto kortare tid behöver vi spendera i den planetärt, socialt och ekologiskt dåliga karma-period som vi har framför oss efter drygt 200 år av oreflekterad modernt samhällsbygge. Ett samhällsbygge som både lyfte de stora massorna ur absolut fattigdom och gav frihet, hopp och drömmen om rättvisa till miljarder människor på jorden, men också tärde på jorden och krympte det mänskliga sociala handlingsutrymmet till att få oss att liknas vid och känna oss som robotar programmerade för att jobba, konsumera och sedan dö av välfärdssjukdomar med pressade själsliv i ärtstorlek — om vi hade turen att hamna överst i framgångsvågen.
Kanske kan vi redan inom 10 år få uppleva att överflödet av social data och digital teknologi parat med vår rädsla för att inte vara smarta, snygga, trevliga och pålästa nog leder till en verklig och sann revolution i ökad fysisk, psykisk och existentiell hälsa bara av den enkla anledningen att en dator är bättre på att uppfatta, lära sig och sortera fram de mest effektiva sätten att uppnå det alla människor innerst inne vill ha. Frid. Stillhet. Ro. I alla fall emellan varven.
Jag vet. Det låter nästan som en alltför fantastisk sak att känna för dig som läser det här. En vag aning om att det kanske finns, men lite som i en vag dröm som en haft, men nu glömt bort. Hade det inte räckt med åtminstone en viss lättnad mellan alla todos att beta av, aktiviteter att planera, administrera logistiskt, texter att läsa, podcasts att lyssna på, filmer att glo på och tv-spel att spela, släktingar och vänner att ha på besök och besöka etcetera etcetera? Utvecklingsmöjligheter i karriären, boende- och semestermöjligheter att analysera och bestämma sig för och så vidare? Listan är oändlig till och med för den som inte har jobb, men en uppkopplad dator. Frid? Det låter flummigt. Finns det nån app för det? Jo, faktiskt. Men gör det oss fridfullare? Är det evidensbaserat? Hur många användare har den och vilken rejting?
Problemet med att söka frid i det yttre, i rätt app, rätt friluftsutrustning, rätt sätt att äta din frukost med rätt ingredienser, rätt sätt att tänka dina tankar eller rätt sätt att vika sina strumpor i snörräta rader är att att det inte ger varaktig och djup frid. Sinnesfrid. Sinnesro. En stilla glädje och en trivsam känsla av att allt är under kontroll lagom mycket och fascinerande och nytt lagom mycket. Då och då. Inga pukor och trumpeter, mer ett skönt, svängigt groove. Lite lust att stampa takten i trägolvet ibland och svänga de lurviga. Och lite lust att bara luta sig tillbaka, sluta ögonen och låta sig lyftas uppåt av harmonin och det behagliga samspelet mellan mjuka instrument. Inte den lätt sjösjukeframkallande, men energisk pådrivande elektriska tivoli-orkester som ett liv i det yttre nuvarande samhället så ofta låter och känns som.
Lugn på det där bedrägligt lockande sättet som marknadsförarna i liberala samhällen och de politiska kontrollapparaterna i auktoritära samhällen nu inriktat sig på att locka med för att sälja bilar, resor och allt det andra med. För det moderna samhället med sitt fokus på yttre redskap och prylar, hur bra de än är för att göra vår yttre tillvaro bekväm, effektiv och njutbar, tycks ha dragit oss bort från aspekter av att vara människa som har att göra med det inre. Gemenskap. Känsla av sammanhang. Förmåga att hantera livets upp och nedgångar med hjälp av trosföreställningar och kulturellt nedärvd visdom som inte lätt låter sig översättas till exakta mått, vikter eller andra kvantiteter utan rör sig på ett mer diffust plan mellan saga och fantasi. Sånt som tar tid och mognar fram i vårt inre, till skillnad från att kunna köpas och fås nu genast för en viss summa eller i utbyte mot en viss prestation av oss. Ni har hört det förr, men jag tror att nu börjar konsekvenserna av den obalans som uppstått mellan vårt svältfödda inre och vårt övergödda och överstimulerande yttre att få kännbara konsekvenser för oss själva och för samhället i stort. Bekvämlighet, materiell trygghet och effektivitet – vilket alla är mycket goda ting – har dragit oss som individer och som samhälle för långt bort från en sund balans. Pendeln slår alltid tillbaka och nu slår den tillbaka i form av konsekvenserna av att ha gått med för tunga och snabba fotsteg över både naturen och andra människor allt för mycket och allt för länge.
Det yttre har alltså blivit mycket bättre, men på bekostnad av det inre. Lyckligtvis finns det gott om sätt att hantera även de mer djuplodande och därmed för de flesta människor diffusa aspekterna av det inre och därför mer mänskliga i oss människor. Läs exempelvis Cecilia Melders doktorsavhandling Vilsenhetens epidemiologi om existentiell folkhälsa från 2011 för en mycket empiriskt grundad och hoppingivande överblick över problemen och deras lösningar på det moderna samhällets mänskliga trade-off. Det finns bra forskning och goda krafter i rörelse bland annat från Världshälsorganisationen WHO som i sin forskningsmetodik är noga med att inte låta nationella eller kulturella utgångspunkter styra vare sig analysen eller förslagen till åtgärder som ju rör politiskt och ideologiskt känsliga frågor som religionsutövande och kulturella sedvänjor.
Frid har med det inre att göra. Får du i ordning på grejjorna i snörräta och prydliga rader i det INRE så ökar faktiskt chanserna att du upplever frid. Verklig frid är inte en enhörning, men moderna lycko-kickar och relax-behandlingar är desto oftare hästar med påklistrade horn i pannan. Så enkelt är det, tro’t eller ej. Och vem vet förresten inte intellektuellt att det är precis så, men det känslomässiga motståndet mot att ägna sig åt gammal mossig religionsutövning eller våga sig på att committa, i brist på bättre svenskt ord, till deltagande och långsiktigt engagemang i andra existentiellt hälsobefrämjande folkrörelser som scouterna eller friluftsfrämjandet är för mycket begärt för de flesta normalt vilsna och förvirrade medelsvenssons idag.
Tänk om livet efter detta är lika meningslöst, okänd serietecknare
Men det har visat sig att det är just sådant som gör att du får en upplevd känsla av att veta vem du är, vad du kan och därmed bör bidra med till samhället, vad som är meningsfullt i just ditt liv, just med dina förutsättningar och där du befinner dig just nu. Och det smäller enligt forskningen högre än att ha en fysiskt hälsosam kropp (med exempelvis träningskort och kunskap om sund kosthållning) och hyfsad koll på hur en hanterar med- och motgångar i livet, alltså psykisk eller mental hälsa, genom att undvika vanliga tankefällor (med exempelvis KBT). Längre ner och djupare in i det unikt mänskliga, till skillnad från starka och intill perfektion rationellt tänkande algoritmer och robotar, visade det sig nämligen finnas ett existentiellt lager med diffusare och mer långsamverkande, men likväl högst empiriskt åtkomliga och kraftfulla mekanismer som handlar om tro, hopp och kärlek. Precis vad alla religioner och visdomstraditioner vi i det moderna samhället varit så ivriga att göra oss kvitt från sänder oss budskap om.
Jag tror dock inte för ett ögonblick att det betyder att vi kommer att se en våg av nya besökare i församlingarna och i folkrörelserna, även om en och annan hacker, hipster och hippie sedan en tid tillbaka lite trevande sökt sig just dit i sin vurm för långsamhetens lov och den analog upplevelsens exklusivitet. Nej, då är det långt mer sannolikt att finansiellt kapital rationellt allokeras till denna market opportunity och vi ser en uppsjö av mer eller mindre seriösa kommersiella initiativ att tillämpa moderna landvinningar inom skalbarhet, bekvämlighet och effektivitet på så uråldriga och därför lätta att konkurrera med institutioner som trossamfund och folkrörelser som kanske mest lider av att de är barn av en tid då enskilda politiker, förmögna entreprenörer och professorer kunde möjliggöra och därmed bestämma riktningen för ett helt folk. Vi lever i en snabbare och mer distribuerad tid nu tack vare (eller på grund av, om en fortfarande är teknikdystopiskt sinnad efter denna långa harang) den nya teknologin. Det snabba genomslaget för Internet, säkra betalningar och uppkopplade prylar har redan medfört att folk tar det mesta de vill ha billigt eller gratis direkt från en globalt uppkopplad och distribuerad teknikindustri istället för från institutioner och företag som bygger på nationsgränser och nationell lagstiftning.  Och som industri, i en kapitalistisk, om än senkapitalistisk, värld är det därmed marknadslogiken som är den sannolikt främsta mekanismen som styr den kommande utvecklingen för hur existentiell folkhälsa kommer att tacklas, på samma sätt som vi i Sverige sett en snabb ekonomisk tillväxt inom och ökad användning av såväl privata hälso- och fitnessföretag, appar och prylar.
Även att en billig, kopierbar empatisk och social robot jobbar bättre, längre och med färre sjukdagar än en jämförbart sett dyr empatisk och social människa kommer sannolikt att spela in för att framtiden blir ljus. Vi är på väg in i att ha oöverträffat verkningsfulla, skalbara och kostnadseffektiva verktyg för att stötta och hjälpa otrygga, ledsna eller arga människor om ingenting förändras från nu inom 10 år. Men de som känner sig otrygga, ledsna eller arga för att de överlåter sitt egna tänkande på den världsbild som förmedlas via föråldrade och av skandal-chock-och-quick-fix-annonslogiken styrda nyhetsmedier har jag inget annat att hoppas på än att de stänger av skiten en stund, går ut och gör nåt vettigt och trevlig en stund med andra människor och sedan successivt reclaimar sin i grunden alldeles ypperliga förmåga att tänka själva och göra något litet, gott och konstruktivt för sitt lokalsamhälle. Om fler gjorde så så rådde det snart en skriande och permanent nyhetstorka som kanske rentav tvingade in lite goda nyheter i flödena också. Då kanske folk lite här och var på det politiska och ideologiska spektrumet slapp gå runt och tro att himlen är på väg att falla ner i skallen på dem närsomhelst, eller åtminstone att samhället brakar ihop i en rykande hög av brinnande bilvrak och av huliganer omkullsprungna försvarslösa åldringar.
Men fan tro’t.
Post Scriptum: för övrigt anser jag att Initiativet ska in i riksdagen.
Klas katt spekulerar om samtiden, serieteckning av Gunnar Lundqvist
Alla är journalister, sa Emanuel Karlsten. Fan tro´t, säger jag.

Den ofta hårfina skillnaden mellan en människa och en robot och dess konsekvenser

Nu rullar robotarna in vilket bland annat märks på att många reflekterande människor vrider och vänder på frågan vad det innebär att vara en människa. Eric Schüldt och Per Johansson var tidigt ute med sin fantastiska podradioserie Människan och Maskinen, men nu har även P1 sänt många kloka och initierade program om de rent mänskliga konsekvenserna av artificiell intelligens (AI), chatbottar en kan prata med och robotar en kan umgås med. Hur mycket skepsis det än finns mot robotarnas förmåga och existens så är det motsatta perspektivet faktiskt betydligt mer tänkvärt. Hur bra är vi själva och vad ska vi med oss själva till egentligen?

Hur stor mening är det med ens egna tillvaron, när en robot kan härma ens egna sätt att umgås, sköta vardagssysslorna och utföra sitt arbete? I en tid och ett land där tillvaron för väldigt många människor är platt som en nersutten hatt, för att citera Nils Ferlin redan för 100 år sedan, är detta en mycket problematisk situation som jag inte tror kan lösas på andra sätt än att vi skapar möjligheter för människor att leva sina liv mer autentiskt. För det krävs det förutom nya ekonomiska villkor även en genuin satsning på existentiell hälsa, på ett liknande sätt som det nya politiska partiet Initiativet visar prov på.

Det, tillsammans med att vår livsmiljö med studier, arbete, fritid och gemenskap redan är under omvandling genom digitaliseringen, bäddar för en allt kraftigare epidemi av existentiell ohälsa som vi gemensamt måste börja motverka aktivt. Vi är i elfte timmen i denna timme, vilket de stigande sjukskrivningarna för stress, utbrändhet och andra tecken på psykisk ohälsa.

Det är dags att bygga om skeppet Trygghet vi alla åker i

Vi måste ”levla upp” som det heter i spelvärlden och sluta tro att de de problem som skapades i det gamla samhällssystemet kan lösas inom ramen för det gamla samhällssystemet. Den främsta skillnaden är kanske att skatteintäkter från lön och konsumtion, att fördela till sociala trygghetssystem för de mest utsatta i samhället,  kommer att urholkas i takt med att automatiseringen slår mot arbetsmarknaden de närmsta decennierna. Redan en minskning av 5-10 % av andelen fullt sysselsatta personer som därmed betalar full skatt skulle slå mycket hårt i en tid då utgifterna för försäkringskassa och andra sociala skyddsnät är hårt belastade på grund av psykisk ohälsa och ökade utgifter för att ta emot flyktingar.

Att det moderna industriella samhället medförde miljöförstöring, alienation och existentiell osäkerhet har varit välkänt sedan åtminstone 60- och 70-talet, men eftersom tillvaron också blivit mycket bekväm för de som var med då har de helt enkelt inte orkat göra nåt åt saken, utan njutit av ökat välstånd och ekonomisk trygghet, satt in en slant till välgörenhetsorganisationer och sopsorterat lite pliktskyldigt för att döva samvetet, men i praktiken inte velat avstå flygresor kors och tvärs i världen, onödigt stora och energislösande boenden och krampaktigt hållit fast vid sina heltidsanställningar och helt sonika dumpat problemen på sina barnbarn, med några få undantag.

Skaffa dig ett jobb och njut av livets goda så ordnar sig allt, bara du inte tror på Gud eller tänker för mycket på livet, så blir allt bra. Det vill säga; så länge du inte bygger upp en stabil bas för din existentiella hälsa och istället följer den vägen som leder till ekonomisk och hedonistisk framgång, men tyvärr förstör naturen och livsglädjen, så blir allt bra för dig. Om du drabbas av utmattningssymptom och en ständigt närvarande stress och ångest? Bit ihop, berätta inte om det för någon så ska jag försöka låta bli att kalla dig lat, svag och problemorienterad. Du grejjar det, du kan själv om du bara vill, med lite positivt tänkande från 90-talets managementkultur och, om du har möjlighet, en skön spa-weekend för 3000 kronor med extra allt och havsutsikt. Avgrunden mellan den 40- eller 50-talist som förhåller sig så i all välvilja till en 90- eller 00-talist kunde inte vara djupare. Vi har inte längre bara en ekonomisk klyfta att hantera i samhället, utan även en existentiell.

Epidemin av existentiell ohälsa blir betydligt värre  innan det vänder

Det bäddar för en mycket osäker och turbulent period de närmaste decennierna. Därför måste vi alla börja prata om existentiell hälsa, hur vi bygger om samhällssystemet för en ny verklighet och skapar en hållbar tillvaro för både miljön och oss människor som har att leva med en fot i naturen och den andra i kulturen vi själva skapat, från sociala trygghetssystem till hur vi ser på att bidra till samhället och gemenskapen från vars och ens förutsättningar. Alternativet är att helt enkelt lämna en allt större del av världens och nationens befolkning utanför aktivt, meningsfullt och mänskligt tillfredsställande deltagande i samhällslivet i egenskap av Onödiga Människor. Kanske ersatta av Smarta Maskiner.

Om de som blir kvar ”inne” i samhällsapparaten till stor del ägnar sig åt att producera mer av samma varor och tjänster som lett oss hit och leva i hedonistiskt överflöd som de ivrigt delar till andra i sociala medier, får en att fundera på vilka det är som då egentligen är Onödiga Människor om en ska hålla sig till det barnsliga sättet att tänka – de som oreflekterad konsumerar och upprätthåller ett ohållbart system med självbilden att de är de ”framgångsrika”, eller de som tvingas – eller i allt ökande omfattning själva väljer – att leva enklare, mer medvetet om den egna rollen för miljön och andra människors hälsa och trivsel. Innan den här polariserande situationen med en inne och en utegrupp i samhället får fäste, måste vi börja arbeta för att motverka en sådan utveckling.

Det är en fråga som vi i det moderna, eller rent av postmoderna och snart metamoderna samhället – har försökt trycka undan lite till mans, men som nu snabbare än vi anar kommer att tvingas på oss och våra barn. Det kommer inte att vara vinnarna i det gamla samhället som sätter fart och jobbar på problemet, läs de som är bekvämt inbäddade i ett obrutet arbetsliv med anställningstrygghet och socialförsäkringar baserade på obrutna heltidsanställning öpå sig ver decennier, utan de som halkat in och ut – som jag själv – eller de som är unga idag och, om de lyfter blicken från spel och kompischattar för att se verkligheten i vitögat, känner på sig att de kanske aldrig kommer in på vare sig bostadsmarknad, arbetsmarknad och en därpå  följande stabil pensionärstillvaro, utan snarare har att vänta sig miljökatastrofer, krig och brända flyktingboenden och allt annat som media idag är fyllt av.

Modiga och smarta människor är redan igång, men du behövs också

Vi kommer att grejja det. Många inititativ är redan i full gång och det är viktigt att komma ihåg att AI, digitalisering och automatisering medför både möjligheter och hot mot naturen och människor och ofta är de faktiska lösningar förvånansvärt enkla. Jag tror inte att de stora problemen vi står inför kommer att lösas genom att en majoritet av människor beslutar sig för att avstå från bekvämlighet och börja intressera sig för ett dygdefullt och genuint ansvarstagande liv. Det är på tok för gammeldags och mossigt. Istället kommer lösningen på alla problem som uppstått på grund av vårt införande av teknik att vara mer teknik. Vilket i sin tur kommer att skapa nya problem, men det får vi leva med och ånyo göra vårt bästa att hantera. Förhoppningsvis kommer vi att landa i att använda mjukare teknik än att spränga vätebomber på mars för att få vatten, utan istället kanske använda kognitiva digitala system för att förmå människor att spara på vatten, eller tillverka små vattenreningsfilter och dela ut till behövande etc. Men teknik med andra syften än att bara flytta materia från en punkt till en annan, syften som kommer att innefatta att öka självkänsla och empati, känsla av gemenskap och sammanhang och mod och möjlighet att samtala om att livet faktiskt suger ibland och är meningslöst och tomt den största delen däremellan. Men att det finns oändliga möjligheter till glädje, tacksamhet och känsla av meningsfullhet precis runt hörnet när en släpper det robotartade sättet att leva sitt liv i riktning mot en allt större veranda och mage, men en alltmer krympande känsla av lugn och trivsel.

Ha fler allvarliga samtal med dig själv, med andra och med robotar

Så vad ska vi göra då, kanske du tänker? I min värld har det varit känt sedan åtminstone 60-talet. Välj mer miljövänliga alternativ. Bo mindre och energismartare. Välj hemester. Gå ut och lek istället. Var sjysst mot de små de svaga och de utsatta. Dela med dig av det du har. Öppna dig själv för dig själv och andra. Bo fler på mindre yta och dela på kök och badrum. Jobba mindre under småbarnsåren och ge dina barn en lugnare och kärleksfullare start i livet som bygger trygghet och självkänsla. Ägna mer tid åt reflekterande samtal med dina nära och kära om livsval, mål i livet och idéer om vad ett gott liv är för olika personlighetstyper. Jobba mindre för lön och lev mer för sånt som kostar mindre pengar, men ger så mycket mer glädje, frid och värme. Nöj dig någon gång med god mat och andra njutningar, innan det blir en vana som leder rakt in i välfärdsjukdomar och därmed belastar de som kommer efter dig, bara för att du inte hade karaktär nog att avstå en smula gött. Avstå ibland och njut ibland.

Du är kanske redan som en robot, har du tänkt på det?

Bli inte en matätar- och solnjutar-robot som fastnat på repeat. Pröva att låta livet och tillvaron växla på samma sätt som årstiderna. Jobba mer ibland, mindre ibland. Läs och tig mer ibland och partaja och babbla mer ibland. Lev enkelt några år, fastän du är mitt uppe i livet och lev i aktivitet ibland. Dra dig undan ibland och engagera dig ibland. Prata om vädret och vad du gjort och ska göra, som en röststyrd assitent ibland och prata om livet, hoppet och tron ibland som en människa. Var inte en förutsägbar robot. Hjälp andra att komma ur robotstadiet. Sikta inte på att bli en viss sorts robot, vare sig snäll-robot eller framgångs- och lyckarobot. Är du en politisk- åsiktsrobot eller en vanlig-hederlig-männska-som-säger-negerboll-och-äter-för-mycket-robot? Är du en på-gränsen-till-utbrändhet-världsförbättrar-robot eller en allt-är-möjligt-bara-en-tänker-postivt-robot? En det-viktigaste-är-ändå-pengarna-och-budgeten-robot eller en jag-vägrar-att-lära-mig-excel-robot? Och tänker att sån är jag, utan att förstå att du då är mer lik en robot än en människa. Nej, sikta istället på att bli en riktig människa. Hur svårt och jobbigt det än är, börja nu genom att fundera på vad det är som du gör som inte en hyfsat välprogrammerad robot redan kunde ha sagt, skrivit eller gjort i mötet med andra människor. För om du beter dig som en robot väntar dig en tuff och svår framtid när robotarna kommer och konkurrerar med att vara sådan du är när du är i ditt robot-artade jag. Och dessutom är du onödigt politiskt lättstyrd. En trygghets-robot vill ha ett löfte om trygghet vilket den politiska högerpopulism som nu sveper över världen bottnar i.

Fyll inte ditt liv med så mycket aktiviteter att du inte hinner reflektera över varför de är viktiga ochg vad de bidrar med till det stora hela. och fundera över vad din vattenskotertur, semesterresa, större veranda och större grill kostar klimatet, friden och din egen och därmed dina barns sinnesfrid?  Är det rätt väg att gå att skrämma och skämma andra till att ändra sitt språkbruk, livstil och politiska och religiösa övertygelser?

Är det OK att bara ducka för samtidens aggresiva och skräniga debattklimat och dra sig undan? Gör jag rätt när jag tror jag har rätt? Gör jag fel när jag tror jag har fel? Är jag duktig som arbetar ihop till en utlandssemester eller är jag en blindögd klimatförstörare? Vem vet? Vem ska jag tro på? Är jag OK? Vad är OK? Förvirring, osäkerhet som alltför oftas dämpas med febril aktivitet och hög röst. Och fy vad jobbigt. Bäst att ducka. Eller iklä sig en vit rustning och minsann ta fajten. Stå upp för sanningen och rättvisan, även om folk tar stryk av min behandling. Eller stoppa in en tugga god mat till, prata om trevligare saker och hoppas att en slipper undan det värsta innan en går i pension eller avgår med döden. Ungdomarna får ta det där. Tänk om bägge vägarna, undfallenhetens respektive demagogikens väg, är lika illa? Finns det ens någon tredje väg?

Allt det där är redan välkänt. Det svåra är att gå ner på de existentiella djupen i sig själv, vi vet inte längre ens vad det är. Otroligt många är rädda för att ens för sig själva öppet erkänna att det inte vet hur de ska leva sina liv, vad syftet med allt sprattlande och flängande hit och dit med ökade mängder koldioxidutsläpp, sopberg och pengar rakt ner i sjön på kortvaraktiga upplevelser av kroppslig eller mental njutning varit eller är. Vi behöver fundera på livet. Också. Hur obekvämt det än är. Och vi behöver prata om det med andra. Kanske kommer robotarna att vara dörröppnarna för oss, när vi är för ängsliga för att visa vår sårbarhet och förvirring inför familj, vänner och professionella samtalsstödjare. Det har nämligen visat sig att en mycket stor del av det folk faktiskt säger till de röststyrda assistenterna (högtalare med mikrofon, kopplade till virtuella assistenter) från Amazon, Google och så vidare, faktiskt inte handlar om vädret, matrecept och nyheter som förväntat, utan hur trött en är idag, hur sugig relation en har med chefen eller annat som känns tröstlöst, förvirrande och en egentligen inte vill ha nåt konkret svar på, utan bara dela med sig av för att må bättre.

Problemet och möjligheten med robotar kanske trots allt inte ligger så långt ifrån problemet och möjligheter med människor. Än så länge finns varken någon robot eller människa med den slags universella, generella intelligens som ofta dyker upp i debatten. Vi människor, liksom robotar, gör mestadels vi blir tillsagda och är programmerade för. Även om det kan låta tragiskt och rent av lukta unken människosyn, så tycks beteendeförändring för såväl människor som robotar kunna kopplas till belöninssystem. Inom programmering säger en ofta att frågan är vad en optimerar systemet för.  Tekniker och metoder som nudging, alltså att få små, små knuffar i en viss riktning och olika emotionella belöningar för att ta just de stegen, fungera för människor på samma sätt som neurala nätverk i datorer lär sig en viss uppgift genom mängder av små, små steg mot allt komplexare förståelse av t ex bilder på katter.

Det kan alltså vara en bra start att reflektera över sig själv. Ta hjälp av spåren i dina sociala medier, om du vill, de säger jättemycket av om du är optimerad för till exempel hedonism eller asketism och vad du i grund och botten tror är meningen med ditt eget liv och hur du tycker andra borde vara. Det är en förvirrande och ibland chockartad övning som får den ängsligt sinnade att instinktiv försöka försvara sina övertygelser med argument och spänd käke. Men likväl är det nödvändigt att alltfler får modet att gå rakt igenom den förvirringen, chocken och osäkerheten för att så småningom, små små steg i taget, bygga upp en bättre självkänsla, självkännedom och förståelse för olika problem från ett högre perspektiv än sitt eget eller sina närmastes, om ens det. Det är nämligen den där instinktiva oreflekterade spända käken som får oss att vilja stänga gränser och oss själva och, på ren jävulskap mot de där andra stövla på i ullstrumporna mot allt vad kulturell, psykologisk, andlig, existentiell eller ekonomisk förändring heter och istället, metaforiskt, köra bilen rakt utför stupet för att du är värd den, minsann har jobbat för den  och tamejfan har rätt att ha lite kul också.

Orkar du som digital mediaexpert stå upp för etiska priciper?

Man and his shadow via http://www.mind-futures.com

Brinner du för sociala medier, data och att göra kunderna glada? Kan du allt om Collection Ads, Swipe up rate och 9:16? Då kan vi erbjuda dig utmaningar i högt tempo tillsammans med ett glatt team av kompetenta och drivna kollegor!

Detta kunde vara inledningen till en av de otaliga jobbannonser som nu tydligt visar vart arbetsmarknaden för digitalt kunniga kommunikationsproffs tagit vägen. Det är kul att det skapas jobb för framförallt den yngre generation, men det överskuggande problemet med att ha tillväxt och kunskap om data som enda kriterier på att vara en duktig anställd är att denna utveckling obönhörligen drar i en ohållbar riktning.

Digitaliseringen av media och marknadsföring – och kanske särskilt sociala medier – har skapat mängder av möjligheter för konsumentföretag att ha en mycket nära, rentav intim, relation med sina målgrupper och kunder. Och utvecklingen mot att komma ännu närmare dem i deras vardag och med ännu mer kunskap och kvalificerade gissningar om vad de är mottagliga för och går igång på har långt ifrån avstannat.

En konsekvens av det är att det nu vimlar av jobbannonser för ”social media specialists”, ”digital strategist” och andra liknande jobb handlar om att utnyttja de nya möjligheterna för att locka, leda och påverka konsumenter att konsumera. Den nya teknologin har möjliggjort att marknadsförare kostnadseffektivt kan använda den mer effektiva marknadsföringsstrategin pull, snarare än push. På svenska kan man lite yxigt och väldigt konsultigt säga samma sak som att  attraktionsmarknadsföring nu snabbt knappar in på traditionella bombmattor.

För den som har ögon att se med är det nämligen data-driven populistisk retorik (läs: Trump, hel- eller halvporr, chock-journalistik, knasbolls-fakta och hitte-på-skoj-viral-hits i brist på bättre ord etc.) som är det vinnande konceptet om det enda en mäter är antal omnämnanden, klick, delningar och, i slutändan, nöjda kunder till digitala konsulter eller marknadsföringsverktyg. Kruxet är att den egentliga kunden är en oändligt stor grupp människor som sitter i andra änden av de digitala ledningarna just för att underhållas eller fly bort från en tråkig, trång och obekväm verklighet och nu bekvämt och smärtfritt kan tillgodose minsta emotionella impuls.

Den digitalstrateg eller social mediaspecialist som har som jobb att nå och övertyga så många som möjligt så snabbt som möjligt gör därför bäst i att lära sig att tala till de affektiva och underutvecklade sidorna av mottagarnas psyken och därmed är bollen i rullning på det sluttande plan som leder till att underblåsa ännu mer affekter och omogna tankar och beteenden hos det stora flertalet. En riktigt skicklig kommunikationsexpert kanske rentav läser in sig på djupspykologiska mekanismer bakom effektiv propaganda, för att förstå hur en sätter massor i rörelse i en viss riktning. En behöver faktiskt inte förstå mer än grundprinciperna bakom fyra olika typer av publiker och hur en skrämmer, oroar eller retar upp dem för att kunna skapa en så kallad viral-hit. Det vet till exempel Steve Bannon och andra som hjälpt Trump med sin kommunikation. Kruxet är som bekant att det är oetiskt att exploatera andras svagheter för egen vinning.

Problemet med etik inom modern marknadsföring har följt branschen sedan den föddes i en olycklig kombination av kunskaperna om det mänskliga psyket som såg dagens ljus med Freud, Jung med flera decennierna innan världskriget, beviset på deras ohyggliga effektivitet under andra världskriget och det expansiva industrialiserade konsumtionssamhälle som växte fram efter andra världskriget, framförallt i väst.

I det postmoderna och överlag ganska snälla Sverige har media och marknadsföringsbranschen sedan länge rentav frivilligt skapat kontrollorgan som syftar till att hålla de alltför ”drivna” och äventyrliga branschaktörerna inom etiskt rimliga gränser. Balansakten har alltid sått mellan oetisk exploatering av mottagarnas, konsumenternas svagheter å ena sidan och uppdraget att hjälpa uppdragsgivarna att sälja mer till fler. Även att Internet gjort att verksamheter och kommunikationsinsatser kan göras från andra länder och maskeras genom lager på lager av hopp mellan servrar har gjort att alla försök att upprätthålla vissa etiska standarder försvårats eller omöjliggjorts.

Till det kommer att hela idén om att ha vissa gemensamma ramar för vad som är etiskt acceptabelt och inte, är under hårt angrepp från grupper som älskar den frihet som Internet innebär. Allt detta innebär att viljan och rentav modet att stå upp för etiska ramar nu snabbt fallit över på de enskilda företagen och digital-data-strategy-wizards som förstår att göra bruk av den nya verkligheten. Etiska ståndpunkter måste därför in i företagens egna policys likväl som in i jobbannonser. Jag saknar helt enkelt att värdegrunder lyfts fram redan i första kontakten med företag.

Det är galenskap att i det tempo och allmänna fjärmande från etiska och existentiella frågor som det sekulära postmoderna samhället, där moral är förlegat och suspekt och sanning är en fråga om perspektiv, innebär hoppas på att det där löser sig av sig själv. I brist på potenta samhälls- och branschorgan har hela frågan ramlat i knät på just de personer som hittils kunnat nöja sig med att följa lagar och regler och vad övrigt är bara fokusera på att bara gasa på för mer tillväxt. Och tillväxt inom konsumentmarknaden stavas fortfarande globalt sett fler jympadojjor, fler röster på valdagen etc. Om en bara ser till flertalet av människor så vill vi mest ha mera fläsk, mera läsk och fler kanaler på TV, för att citera Stefan Sundström – kvantitet ropar oerhört mycket högre än mjuka och etiska överväganden såsom hur köttet produceras, om vi skulle må bättre av att dricka vatten och om vi underhåller oss till döds. Därför är det viktigt att se nämre på vad som faktiskt händer på ett större plan när media och marknadsföringsindustrin digitaliseras och vilken din roll är i det hela i slutändan.

Du, entreprenör eller konsult, som har att balansera nöjda kunder mot att inte behöva löpa gatlopp i affärspressen när du råkat trampa snett – hur väljer du?

Du, digitalexpert, som har att balansera behovet av lön eller viljan att behålla den mot att ha en molande känsla i magen när du går till jobbet eller berättar för andra vad du jobbar med – hur väljer du?

Du, beställare på ett konsumentföretag som har att balansera din arbetsuppgift att sälja mer till fler mot att känna att du gör något meningsfullt och vettigt med ditt liv och dina resurser – hur väljer du?

Och går det käpprätt åt skogen ett tag, så är jag säker på att det är det uppvaknande som vi alla behöver för att orka ta tag i den gamla välkända surdegen med risken för oetisk exploatering av människors psykologiska svagheter som faktiskt mest sopats under mattan sen andra världskriget. Det kanske behöver bli sämre först för att vi alla ska få ändan ur vagnen och ta ansvar, men det är nog precis vad som behövs för att det ska bli bättre sen.

Tackom och lov så innebär mångfalden i medialandskapet som Internet ändå tillför – monpoliseringstendenser från de stora jättarna till trots – att den slutna ekokammare som dundrade och dominerade hela befolkningar under andra världskriget är osannolik att upprepas. Facebook bygger ändå på att alla har sin egen lilla ”ledarsida” och ”nyhetsstudio”, till skillnad från traditionell massmedia där en få kan diktera innehållet för alla andra. Internet är därför också nog den bästa nyheten för oss alla på samma gång som det är förutsättningen för de problem vi nu står inför.

Elektroniska medier är kanske som alkohol; orsaken till och lösningen på alla våra problem, för att citera Homer Simpson.

Vad 5 månader utan smartphone lärde mig

Vilse i media

Den 1:a januari i år lade jag undan min smartphone och gick över till en Nokia 3310. Det var ett led i min digitala storstädning som även innehållit att strunta i massmedia, sociala medier och Internet i största allmänhet. Naturligtvis har det förekommit vissa undantag, men att säga att jag skurit ner min mediakonsumtion och -produktion med 90% under de 5 månader som gått är i alla fall ingen överdrift. Under en tvåveckorsperiod avhöll sig min fru och jag rentav helt från media, inklusive radio och böcker för att se hur det kändes. När jag för några veckor sedan började jobba fick jag en smartphone som jag motvilligt tog emot. Behövs den verkligen för det här jobbet, tänkte jag? Men efter endast ett par dagar insåg jag att den för mig var en absolut nödvändighet och rent av en räddare i nöden för jobbets skull. Nu när jag har haft smartphone igen i några veckor märker jag tydligt att saker har hänt under min mediefasta. Här är mina slutsatser.

Först och främst lyckades jag med mitt huvudsyfte. Jag känner idag att jag har betydligt lättare för att tänka djupare och klarare tankar än de senaste åren. Förklaringen ligger förmodligen till största delen i att jag har en läggning för att se och tänka kring framtiden och utvecklingsmöjligheter, det psykologen C.G. Jung kallade intuition. Med den läggningen är det lätt att överanvända Internet för research och inspiration med resultatet att en snurrar bort sig själv och till slut inte vet riktigt vad en höll på med och varför. Särskilt om en som jag har privilegiet att kunna förverkliga många idéer och projekt, såsom de senaste årens storskaliga datainsamling av Twitterdata, nåtverksanalyser på Twitter, deltagande på hackathons och inte minst att lära mig programmering och data science. Det finns ju ständigt oändligt mycket mer att lära, nya framsteg att hålla ögonen på och nya möjligheter som öppnar sig i de världarna!

De senaste månadernas, med mina mått radikala, paus från yttre stimuli och intryck har lett mig tillbaks till ett förnyat och mer renodlat intresse för Jungs grundläggande typteori, vilket var anledningen till att jag lärde mig programmer, dataanalys och samlade in språkdata från första början. Allt teknik- och metodrelaterat som jag också behövt eller lockats att hålla i huvudet de senaste åren har helt enkelt skymt sikten och inneburit konstanta avbrott från den ursprungliga och tillräckligt koncentrationskrävande frågan om att utveckla en språkteknologisk diagnosmetod för Jungs kognitiva funktioner, alternativt att bevisa att det inte går.

För att kunna höra mina egna tankar i bruset av så många betydligt kunnigare och klokare personer än jag, har jag helt enkelt valt ut några få röster som jag regelbundet följer och tvingat mig själv att avstå från – och därmed gått miste om – tusentals andra under den här tiden. Det har dock hjälpt mig att fokusera, eftersom jag valt att lyssna till, eller mer korrekt att läsa böcker av, personer som är kunnigare och klokare inom ett snävare område. Det finns bara 24 timmar på dygnet och endast en professionell tyckonom har anledningen att följa allt alla tongivande personer säger på daglig basis, och de är förmodligen utrustade med en helt annan psykologisk make-up än jag, får man hoppas för deras arma själars skull.

En trevlig bieffekt av mediefastan är bland annat att jag fått mer gjort i hemmet, gjort mer saker med min fru och min son och faktiskt tagit upp en helt oväntad och mycket trivsam hobby i form av träsnideri! Jag känner mig allmänt piggare också, vilket nog inte bara beror på att jag inte stimulerar hjärnan precis innan sovdags längre, utan även på att jag har färre saker i huvudet att smälta och hålla reda på. För mig med min läggning är det väldigt hjälpsamt, eftersom de få saker jag väljer att ägna mig åt om jag har möjlighet att välja själv kräver mycket tid och inte sällan även koncentration.

Kajakpaddling, barnlek och samtal med familj och vänner är ett typiskt exempel på det förstnämnda och andliga och djuppsykologiska studier är ett exempel på det andra. Nu när jag fått in så mycket av dessa saker i mitt liv är det inte ens lockande längre att ta upp mobilen eller datorn för att ströläsa eller ”kolla upp en grej” som jag inser tagit så mycket av min tid tidigare utan att jag riktigt märkt det. Mobilen har blivit nästintill helt ett redskap för att hålla reda på todos på ett sätt som jag aldrig tidigare varit med om, även om jag även uppskattar att lyssna på de tre radioprogram och podcasts som jag nu följer regelbundet när jag får möjlighet.

Min storstädning var inspirerad av Marie ”konmari” Kondo vilket ger extra grädde på moset eftersom allt går ut på att behålla det som verkligen ger glädje i livet och succesivt och metodiskt avstå från impulser som rädslan för att missa något (FOMO) eller oro för att i framtiden kanske vilja ha eller behöva något som därför får samla damm i nån låda eller, i min egen tolkning av henne, dåligt upptaggat i nåt digitalt arkiv någonstans. Helt färdig kommer jag aldrig bli med städningen och det är heller inte meningen. Däremot har jag aldrig haft färre surdegar i form av borden vare sig i förrådet eller i huvudet som nu, tack vare att jag än så länge inte fallit tillbaka i min gamla vanliga överkonsumtion av information och underhållning via media.

Dagsnyheter och underhållning har jag än så länge fortsatt att avstå från nästan helt. Research och studier gör jag betydligt mindre tid per vecka än kanske någonsin tidigare i mitt vuxna liv, men jag har en tydligt upplevelse av att lära mig mer och komma mer framåt i tankegångarna tack vare att jag har snävat in mig och lärt mig motstå impulsen att ”surfa vidare” i tangentens riktning och har strypt inflödet av mer eller mindre slumpartade lästips från det klipska och välmenande, men ack så stora och disparata sociala nätverk jag har på Internet. Vi får väl se vad som händer när jag väl släpper på Facebook och andra kanaler igen. Jag är nog inte riktigt redo för det än och njuter alltför mycket av förmågan att faktiskt kunna fokusera, hålla en tråd som måste hållas en längre stund och att ha andra aktiviteter som inte alls har med media att göra för mig på dagarna. Privat har jag än så länge nöjt mig med min Nokia 3310, men det är mest för att jag verkligen vill smaka på vilken digital lösning jag i slutändan kommer att gå tillbaka till. En sak är till exempel att jag märkt att jag längtar mer och mer efter fungerande röstinteraktion med en digital pryl, men jag behöver känna på det lite längre.

Jag tror inte att min anledning till och frukter av mediefasta gäller för alla. På ett djupare plan tror jag att medieanvändande, inte bara vad vi konsumerar, utan kanske i ännu större utsträckning varför och hur vi konsumerar media beror på psykologiska drag som skiljer sig mellan grupper av personer. För personer som till exempel har motsatt läggning till min, det Jung kallade personer med sensorisk läggning, är det nog betydligt svårare att avstå från massmedia och sociala medieflöden än för mig, men i gengäld är förmågan att hantera de många snuttifiera intrycken betydligt lättare att hantera utan att bli förvirrad och en smula lamslagen.

Oavsett vilken läggning en har är jag övertygad om att att fasta då och då är bra och en genväg till en oväntad frihet och glädje i vardagen. Det kan låta obegripligt för oss i vår tid och i vårt samhälle, som lärt oss att förknippa fasta med nån slags regeltänkande och onaturlig späkning. Den här erfarenheten har fått mig att förstå att det egentligen handlar mer om att stanna upp och lära sig värdesätta de oändligt många små, små glädjeämnen l livet och därmed bli mer medveten om dem och få lättare att tydligt och med ett visst mått av självövervinnelse kunna säga ja och nej till både ännu mer göttigt eller eländigt som livet slänger emot oss alla dagligen. Om inte annat för att få perspektiv på och en bättre bild av ens personligt mest genuina och djupgående glädjeämnen i livet. Och vem vet, kanske lättar det även den numera så vanliga digitala stressen?

 

Öppen twitterdata för studier och experiment kring exempelvis #metoo

twitternätverk

Under åren 2015-2017 samlades tweets löpande in från drygt 200.000 svenska Twitterkonton via Twitters öppna API. Syftet var att följa en och samma population användare och skapa ett laboratorium för studier av hur kulturella fenomen sprider sig mellan grupper av människor över tid. Under tidsperioden inträffade framförallt flyktingkrisen 2015, det amerikanska presidentvalet och #metoo. Nu finns datan tillgänglig under fri licens på Open Science Framework respektive på NLP-verktyget Korp från Språkbanken vid Göteborgs Universitet.

Nätverksgrafer

Den som vill göra experiment, analyser eller vidare forskning kan nu ladda ner färdiga nätverk i form av picklade networkx-nätverk bestående av riktade omnämnanden mellan konton brutet per månad från januari 2015 till december 2017.

Ordvektorer (word embeddings)

Med hjälp av Python-biblioteket Gensim byggdes även två ordrymder (word embeddings) upp baserat på tweets. Totalt används över 40 miljoner tweets innehållande över 440 miljoner ord, varav drygt 7 miljoner ord var unika. Hashtags, URL:ar och omnämnanden av andra twitterkonton togs bort innan ordrymderna skapades.

Träningsdata för psykologisk textanalys

Datan från drygt 22.000 enkätsvar från Typealyzer.com med Myers-Briggs typ tillsammans med en blogg-URL kan också laddas ner och användas fritt. Texterna är på engelska och körda genom LIWC 2007 och uppbrutna på Jungianska kognitiva funktioner. En förenklad version finns även publicerad på Kaggle.com.

Utöver detta finns manuellt utvalda bloggtexter på engelska för träning av klassificering av humör/sinnestillstånd att ladda ner. Träningsdatan utgörs av knappt 150 exempel på vardera klass ”öppen/uppåt” respektive ”stängd/nerstämd”.

För att kunna använda de klassificerare du bygger på ovanstående material på svenska texter rekommenderar jag att du använder uClassifys översättnings-API som är prisvärt och fungerat bra för mig i mina experiment. Särskilt användbart har det varit för att kunna köra orden i LIWC 2007 på svenska texter, en metod jag blev rekommenderad av James W. Pennebaker själv! Enligt honom behålls det som han och hans forskarkollegor betecknar som funktionsord väl i automatisk översättning, vilket är grunden för deras psykologiska arbete.

Tack

Ett stort tack till Mikael Huss och Jon Kågström för råd och dåd genom åren. Ni är föredömen! Stort tack även till alla som deltagit på ett eller annat sätt i Svenska Metamemetiska Sällskapet (f.d. Sv. Memetiska Sällsk.). Ni är fint bildade och humanistiskt sinnade hedersknyfflar allihopa! Även den late utvecklaren Råbärt som i över 5 års tid skrivit oanvänd kåd, bland annat i Erlang (!) för att räkna ord i detta syfte förtjänar ett varmt tack, framförallt för att du varnade mig för hur eländig tillvaron kan vara som programmerare för pengar.